Kulturutredningen presenteras i dag kl. 10. Man kan se presskonferensen kl. 10 här.
Som det är nu så består det statliga kulturstödet av två delar.
- En opolitisk del som sysslar med historiska muséer, riksantikvarieaämbetet och dylikt historiebevarande.
- En politisk del som sysslar med att med alla våra skattemedel stödja socialister så att de på heltid kan argumentera på olika sätt för att vi ska vara socialister. Denna del är att betrakta som ett förtäckt partistöd till den osamlade vänstern – för socialismen i odefinierad form.
Kulturutredningen kommer givetvis inte i närheten av att förslå några radikala förändringar, men vi kan vara säkra på att det kommer att ges stort medialt utrymme för att gnällas på utredningen för att den är för marknadsinriktad, för kommersiell, för nyliberal, för kapitalistisk och att den ger för lite utrymme för människan. Och att kulturarbetare är lågavlönade, om inte arbetslösa, eller i varje fall regelmässigt och strategiskt stämplar varje år i perioder.
Vi kan också vara lika säkra på att sådana som jag inte kommer komma till tals i debatten. För i princip är det nu vänstern på Sveriges alla kulturredaktioner som ska bedöma om deras vänner vänstern på kulturistitutionerna får tillräckligt mycket bidrag från oss andra för att göra oss till socialister. Det kommer de såklart inte få, således kommer det bli kritik i kubik. Men det kommer inte komma någon kritik mot fundamentet, mot principen, mot själva idén att skattmasen ska ta pengar från oss som arbetar och ge det till människor som skapar sådant som ingen vill ha.
Nu är det ju självklart så att många som jobbar med ”kultur” på ett eller annat sätt försörjer sig utan offentligt stöd eftersom de gör sådant som tillräckligt många efterfrågar, men det är aldrig dessa en statlig kulturutredning handlar om. Så de lämnar vi utanför den här diskussionen.
I stället för att vara radikal och föreslå att allt som kan anses anhöra kategorin extra partistöd till vänstern enligt punkt två ovan helt sonika ska avskaffas och förbjudas, så har jag ett mer realistiskt förslag, en kompromiss för de som vill fortsätta tvinga oss att finansiera kultur via skattsedeln.
Gör kulturpolitiken mer ärlig och mindre manipulativ. Fördela den del av kulturbudgeten som kan anses tillhöra kategori två ovan till riksdagspartierna proportionellt i förhållande till antalet mandat vid senaste riksdagsvalet. Detta kan ordnas genom att varje riksdagsparti får inrätta en stiftelse som i sin tur förvaltar partiets årliga del av kulturstödet i kategori två.
Detta system tillämpas redan för en del av vårt bistånd. Varje riksdagsparti har en stiftelse som får en proportionerlig del av biståndet via SIDA att använda för demokratistöd i f.d. diktaturer. Socialdemokraternas stiftelse heter Olof Palmecentret och moderaternas heter Jarl Hjalmarsson Stiftelsen. Detta fungerar hyggligt och övervakas av SIDA även om jag inser det bisarra i att vi ger kommunisterna i Vänsterpartiet pengar för att lära systerpartier i mestadels f.d. kommunistländer hur ett parti arbetar i en demokrati. Presstödet gavs tidigare direkt till partierna i form av informationsstöd innan dagens system med stöd endast till andratidningarna, läs a-pressen + SvD (alibit), så iden har jag hämtat från vår egen socialdemokratiska svenska historia. Så konservativ är jag.
På detta sätt skulle alla vi som inte är kommunister få subventionera något annat än diktaturkramande pol-potanhängare, stalinister och kulturrevolutionära maoister. Och för de som är oroliga för att vi i landet med världens näst högsta skatter inte skulle spendera tillräckligt med offentliga pengar så blir det ingen minskning, bara en mer ”RÄTTVIS FÖRDELNING” och det kan ju inte Sahlin eller en enda sosse vara emot med tanke på att det är det enda systematiskt återkommande de talar nu för tiden.
Så… avskaffa orättvisorna i kulturpolitiken och partipolitisera den så att den blir mer rättvis.
Vänstern behöver inte vara orolig för någon nyliberal kulturpolitik, i varje fall skulle de inte behöva vara det om de visste hur kissnödiga alla finborgare är när det gäller KULTUUUUUR. Borgeliga kulturpolitiker är extreeemt välhunsade och politiskt korrekta, de är dock ändå inte kommunister. Men då får vi i varje fall en borgerligt kissnödig och en kommunkistisk kulturpolitik sida vid sida och vem kan i kulturpolitiken vara emot ökad mångafald?
Överdriver jag? Visst, men bara lite och inte i princip.
SvT-programmet babel frågade i går onsdag olika konstnärer vilket företag de skulle vilja vara sponsrad av. Ingen ville bli sponsrad. Leif GW Persson gav svaret att ingen vill vara sponsrad för då blir man beroende av bidragsgivaren. Ärligt kort och koncist. Men om bidragsgivaren är staten – är man oberoende då? Den friaste kulturen fanns den i Nationalsocialisternas Tyskland eller i Storbritanien, i Sovjet eller i USA, i Kina eller i Indien?
Man ska inte låtsas som om det där med offentligt finansierad kultur är opolitisk eller oideologiskt eftersom det till sin natur är bland det mest politiserade vi kan använda våra skattepengar till.
Ring 0370-30 06 88 och fråga efter mig eller mäjla mig på fytne.nu@gmail.com så ställer jag upp på debatt kring den statliga kulturutredningen.
Musikbloggen sundaymorning.nu skriver intressant om kulturpolitikens roll för det svenska musikundret.
http://www.regeringen.se/content/1/c6/12/03/32/e6ab6539.pdf
2008 års kulturbudget är ungefär 2,8 gånger större än budgeten för 1975/76 (räknat i fasta priser) och den är i regleringsbrevet indelad i ungefär lika många poster som på 1970-talet.
Det är inte helt säkert att ALLA spetsknypplande tanter på hembygdsgårdar i landet är maoister. Men som Du sa, Du överdrev litet. I övrigt lysande. Och roligt. Mer Sådant.
Jag sätter en tia på att TV-rapporteringen i kväll och tidningskommengtarerna i morgon ändå kommer att klaga på för lite pengar. Sätter du emot?
”…det bisarra i att vi ger kommunisterna i Vänsterpartiet pengar för att lära systerpartier i mestadels f.d. kommunistländer hur ett parti arbetar i en demokrati.”
Vill du mena att (det ej längre kommunistiska i något sovjetkramande avseende) Vänsterpartiet inte arbetar lika demokratiskt som våra andra partier?
Det var inte det jag menade. Men eftersom du tog upp det så tycker jag att ett parti där ungdomsordföranden tycker att Kuba är en demokrati, där en partistyrelseledamot är i med styrelsen för regimvänliga Svensk-Kubanska föreningen och där självaste partiledaren var medlem där till det blev jobbigt i TV – det jobbar inte lika demokratisk som övriga sex riksdagspartier. Svar nej. Och exemplen är fler.
Vad jag menade var att att det är bisarrt att ett parti som så sent som i oktober 1989, och som nuvarande partiledaren då var medlem i, skickade lyckönskningar till DDR-ledaren Honecker på DDRs 40-årsdag – ska försöka lära just kommunisterna i dessa f.d. sattelitstater och sovjetrepubliker hur man jobbar i en demokrati – det är bisarrt. Inte olagligt, men medge det bisarra i detta.
Intressant och kul replik i kulturdebatten.
Det jag tror många missar är att statstöden till kultur gör att många fria projekt går under i sin linda. Vem vill/orkar gå och titta på nån intressant nystartad teatergrupp när man kan låta lättjan (och plånboken) styra och köpa subventionerade biljetter på Dramaten? Kom ihåg att det kan ta flera år för nystartade kulturinitiativ att få tillgång till bidrag..
Vänsteristerna och kulturpamparna vill gärna måla fram kulturliberaler som obildade stekare (som t ex Stael von Holstein i Kulturrådet..) som inte kan ett jota om ”finkultur”. I min verklighet är bilden mer komplicerad än så, och jag är säker på att många kulturentreprenörer och gräsrötter, även inom ”finkulturen”, skulle tjäna på att riva ner kulturpamparnas maktstrukturer.
August,
Du har givetvis helt rätt om undanträngningseffekten som det skattefinansierade kulturstödet har på den kultur som inte får tillgång till skattefinansiering. Detta är givbetvis inget som bekymmrar de som sitter på taburetterna i de offentligfinansierade kulturinstitutionerna.
Ganska roligt, men helt snurrigt och ytterligare ett inlägg från en debattör med mycket kommunistskräck och minimal kunskap om kulturproduktion, kulturinstitutioner och vad kulturproducenter tycker. Wakie wakie! Det är 2009 nu och en hel del har hänt sen 1974.
Hela postningens trovärdighet sjunker genom golvet ner i källaren i punkt två, att det statliga kulturstödet skulle vara en konspiration att hjärntvätta befolkningen till att bli socialister, och blir desto roligare när förslaget om att i stället politisera kulturstödet å det extremaste presenteras. Snacka om att motverka sina egna syften.
Sprainerd,
Du missar min poäng helt. Jag anser att dagens offentligfinansierade kultur är högst politiserad och just därför är det bättre om den även blir politiserad officiellt. Själva det faktum att det är offentliga pengar vi talar om är själva definitionen på att det är politik. Du vet, Kulturutredningen var en SOU (Statens Offentliga Utredninjger) och den presenterades i regeringskansliets pressrum med kulturministern på plats. Det kan knappt bli mer politiserat än så.
Bara tanken att en regering ska bestämma vad vi ska stödja för kultur är ju just självaste motsatsen till mångfald – det riskerar alltid att sluta i enfald.
Man ska inte ljuga och låtsas att något som är totalpolitiserat är opolitiskt. Det är oärligt och manipulativt.
Sedan undrar jag om du på allvar anser att vänstern inte är överrepresenterad bland de som lever på det offentliga kulturstödet. Är du på riktigt?
Och till sist… jag har en och annnan släkting och familjemedlem jobbar med kultur. En regissör, en skådespelare och pjäsöversättare, en danspoedagog och museiguide, en musikproducent, en som är med i sex olika band som framträder med egenskriven musik, en som är redaktör för en hembygdshistorisk tidsskrift och till sist en som jobbat ett år på Elvismuseet. (jääävligt coolt) Kulturjobb är nog det vanligaste jobbet på min mors sida. Men jag har säkert minimal kunskap och den genomsnittlige teaterensemblen är säkert nyliberal. Säkert.
”Man ska inte ljuga och låtsas att något som är totalpolitiserat är opolitiskt. Det är oärligt och manipulativt.”
Låt oss bena ut frågan. Du har rätt i att det statliga kulturstödet i sig är politiskt. Politiker har beslutat att det skall finnas. Men efter det blir det betydligt mer komplicerat.
Staten har gett myndigheter i uppgift att fördela stödet och myndigheterna är i sig inte politiska enheter som med nödvändighet består av personer som har en politisk agenda. De är inte heller politiker utan kulturutövare som inte väljs utifrån sin politiska uppfattning. Stöden fördelas också utifrån konstnärlig kvalité och inte efter politiskt innehåll. Att stödet i slutändan skulle vara till för att uppmuntra till socialism är därmed helt helt taget ur luften. Det är till för att stödja bra konst inte för att promota varken socialism, nyliberalism, buddism eller något annat. Därmed inte sagt att det kan finnas buddister som kan få stöd.
Återstår att ta reda på om de som får stödet är aktiva socialister och därmed kan tänkas jobba för ett socialistiskt samhälle. Jag skulle säga att det stora flertalet kulturutövare tycker att politik i realiteten är tämligen trist. Ja, det skulle nästan vara pinsamt att säga att man var medlem i ett parti.
Det finns säkert ett antal extrema kommunister som är kulturutövare men jag har också träffat på en hel del libertarianer, konservativa, nyliberaler, anarkister, piratpartister och folk med både den ena och andra hemkokta åskådningen.
Dessutom finns en mycket stark misstro mot kultursektorn från socialistiskt håll, ja jag skulle säga att misstron är både ömsesidig och ganska kylig.
Så nej, det finns inget som talar för att kulturstödet i sig främjar socialism, snarare tvärtom. Att kulturstödet i sig som statsfinansierat fenomen är ett slags socialism är en annan sak. Man bör skilja på det och vad kulturstödet faktiskt åstadkommer.
Sen att det inte finns några nyliberala teatersällskap är en annan sak. Konservativa och liberala kulturutövare utmärker sig snarast av att man inte uttrycker sin politiska hållning i sin konst.
Här blev det tyst. Jag måste tyvärr tolka det som att du ger mig rätt i det här fallet.
Sprainerd,
Det faktum att jag gör annat i mitt liv än att sitta framför datorn innebär inget annat än att jag just inte sitter framför datorn jämt.
Så till sakfrågan.
Jag ger dig rätt i en sak, och i den endast. Det är förmodligen ofta pinsamt att berätta att man är med i ett parti bland kulturarbetare. Men man behöver inte vara med i ett parti för att driva opinionsbildning, så det är en tämligen irrelevant iaktagelse.
Du är politiskt naiv som tror att de oberoende myndigheterrna är politiskt oberoende. Regeringen utser samtliga ”oberoende” myndigheters chef. De utses normalt på sex år. Sedan får de budgeten och diverse regleringsbrev att hålla sig till.
Och du har direkt fel när du hävdar att ”De är inte heller politiker utan kulturutövare som inte väljs utifrån sin politiska uppfattning”.
Att stöden skulle utdelas efter konstnärlig kvalité är en from förhoppning från din sida. Dessutom… vem avgör vad som är konstnärlig kvalité?
Kulturstödet har dessutom varit uttalat socialistiskt sedan 1974 års kulturutrednings formulering om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”.
Så nej, jag ger dig inte rätt. Alls.
Ville bara se om du var kvar i diskussionen 🙂
”Du är politiskt naiv som tror att de oberoende myndigheterrna är politiskt oberoende.”…Och du har direkt fel när du hävdar att “De är inte heller politiker utan kulturutövare som inte väljs utifrån sin politiska uppfattning”.
Det är du som är oinformerad. Låt mig ta ett exempel för att visa på motsatsen. Ordförande för konstnärsnämnden som delar ut stipendier och bidrag till kulturproducenter är litteraturvetaren och kritikern Ingrid Elam. (sök konstnärsnämnden och ingrid elam på svenska wikipedia). Hon skriver bland annat så här i en debattartikel i Sydsvenskan den 15/2:
”Stat och kommun skall inte lägga sig i kulturens innehåll, stat och kommun skall se till att det finns politiska och ekonomiska förutsättningar för kulturliv och kulturell utveckling och överlåta åt andra att utveckla konsten.”
http://sydsvenskan.se/kultur/article127059/Ingrid-Elam-om-Malmokulturen.html
och… ”Att stöden skulle utdelas efter konstnärlig kvalité är en from förhoppning från din sida. Dessutom… vem avgör vad som är konstnärlig kvalité?”
Nej, det är verkligen ingen ”from förhoppning”. Tror du på fullaste allvar att man måste visa upp ett politiskt program för att erhålla ett stipendium som kulturproducent? Att man måste bekräfta sin lojalitet mot det regerande partiet eller visa upp partiboken? Politikerna kan möjligtvis försöka att influera nämnderna men som du ser av Elams debattartikel så kämpar de med näbbar och klor för att få behålla möjligheten att själv bedöma vad som är konstnärlig kvalitet.
De som utser vem som skall få stipendierna är inte i första hand politiker även om de ju kan ha politiska intressen. Kolla t.ex. på arbetsgrupperna på kulturrådets hemsida. I kulturrådets arbetsgrupp för skönlitteratur sitter till exempel litteraturvetaren Carl Rudbeck som bl.a varit medarbetare på Timbro (så mycket för snacket om kommunism). Men han sitter inte där för att han jobbat med Timbro utan för sitt arbete som litteraturvetare.
Vad avgör vad som är konstnärlig kvalitet? Det är förstås en högst subjektiv fråga, men i de här fallen skulle man nog kunna påstå att det är synonymt med konstnärlig erfarenhet. Du måste helt enkelt ha presterat en hel del innan du kan komma i fråga för ett stipendium. Och de prestationerna handlar definitivt inte om hur många politiska debatter man varit med om. Hur många böcker har du gett ut? På vilka förlag? Vad har de fått för mottagande? Hur aktiv har du varit de senaste åren? Etc…
”Tror du på fullaste allvar att man måste visa upp ett politiskt program för att erhålla ett stipendium som kulturproducent? Att man måste bekräfta sin lojalitet mot det regerande partiet eller visa upp partiboken?”
-Nej, det tror jag inte. Men det är politiska pengar som delas ut och det bästa är förstås om de politiska prioriteringarna – “motverka kommersialismens negativa verkningar” – kan effektueras så att det upplevs som opolitiskt. Politiska pengar kan inte bli opolitiska. Inse.
Min poäng är följande:
De politiska pengar som delas ut i dag kan stödja en enastående bok som handlar om en mors sörjande av en förlorad dotter av en författare som aldrig har ägnat sig åt politik eller kanske inte ens röstat i hela sitt liv därför att han/hon anser att politik inte är viktigt. De ”politiska pengarna” används i detta fall till ett ”icke-politiskt ändamål”. De avpolitiseras på vägen genom att gå genom konstnärliga filter.
Du vill i stället dela ut dessa pengar till partierna, proportionellt mot röststödet och tror att detta skulle leda till en rättvisare politisering av kulturen. Den stora haken är att graden av politisering i stället sannolikt skulle öka därför att kulturpolitiken blir en del av partiernas arsenal för att försöka vinna väljare.
Hade du någonstans i ditt inlägg beskrivit en realistisk bild av hur konsten skall bedömas och avhållit dig från att påstå att alla kulturproducenter argumenterar för socialism så hade det kanske blivit lite mer trovärdigt. Nu framstår det bara som okunnigt.
Så: inse, läs på och kom tillbaka med ett bättre genomarbetat förslag som man kan ta på allvar.
Ditt bokesempel är bra, så låt oss utgå från det.
Det är bara det att det inte är avpolitiserat p.g.a. konstnärliga filter. Vad som får stödjs är lika politiskt som vad som sedan sägs med det stödet. En mors sörjande kan få våra skattepengar och en bok om dödsångest av en tonårstjej med canser kanske då inte får skattepengar. Och hur värderar man det i förhållande till en pjäs om övergrepp i Kongo eller i Darfur? Politik politik politik. Någon eller några väljer och prioriterar med andras pengar. Det är realsocialism i praktiken även om det går till en moderat som vill framhäva monarkins betydelse för ära och redlighet.
Bara för att något inte är partipolitiskt så är det inte opolitiskt eller saknar agenda. Om kultur – som det så ofta sägs – är till för att ifrågasätta, uppröra, ställa på sin spets, upplysa och få oss att tänka, då är det politiskt. En marmorstaty från 1700-talet som avbildar en kvinna med blottat bröst är politik. I USA täckte Bushs första justitieminister, John Ashcroft, över en sådan på justitiedepartementet för att den var anstötlig. Det var politik.
Hur du än gör när du använder politiska pengar så är det politik.
Mitt förslag är en komporomiss och inte särdeles radikalt. En blocköverskridande politik som ändå inte av nödvändighet skulle utplåna marginalföretéelser i förhållande till det politiskt korrekta socialstatsvurmandet just eftersom det skulle bli sju olika partier som får styra var sin propoertionell del. Och min, tror jag realistiska, bedömning är att mycket skulle gå till annat än det som hjälper respektive parti att bli återvalt, eftersom det parti som är tydligt egoistiskt politiserande givetvis skulle få höra om det i den kulturpolitiska debatten. Och tänk så mycket debatt det hade blivit om kulturen givet dessa sju olika stiftelsers prioriteringar och avvägningar. Inget hindrar dem heller att stödja samma sak gemensamt om de vill det.
Men vi skulle inte ljuga om att det är oberoende och opolitiskt.
En konstnär är givetvis lika beroende av en offentlig finansiär som en privat. Det är en chimär att offentliga penmgar skulle ge mer frihet än privata. Och privata pengar kan man få på så många olika sätt. Min favorit är ju biljettintäkter eller betalning av komnsumenten själv. Men det kan vara via ideella föreningar så som en hembygdsförening eller Rotary och det kan givetvis komma från stora eller små företag.
Mitt förslag är att vi får sju versioner av dagens politiserade offentligfinansierade kultur. Det är ett kompromissförslag eftersom jag inte tycker vi ska ha offentligt kulturstöd. Behåll hela budgeten, men var ärlig med att det rör sig om politik och subjetivitet.
Pingback: fytne.nu » Blog Archive » Kulturutredningen - en egen debatt här på bloggen
Med din syn på politik (och socialism) så blir det meningslöst att överhuvudtaget tala om konst i någon mening eftersom den i slutändan blir synonym med politik. Om en styrelseledamot i någon av fonderna föreslår ett verk som den tycker förtjänar ett stipendium så blir det med ditt sätt att se på saken en politisk handling och inget annat. har jag rätt?
Om jag köper målarduk, teaterljus, en laptop eller skickar in ett manus till ett bokförlag så blir det i så fall också en politisk handling (som ett stöd för marknadsliberalism om inte annat). Ja, i princip allt som har med kulturproduktion, och allt annat med, är egentligen politik enligt det synsättet. Och inte bara om det finansieras av staten. Privata bidrag, lön från konstundervisning och andra kringverksamheter blir därmed också politik.
Det finns bara en hake. De som producerar och undersöker kultur ser det inte på det sättet. Man har genom årtusendena utvecklat egna teorier om vad konst är och inte är. Debatter har rasat mellan olika skolor och uppfattningar.
Visst, konst kan OCKSÅ vara politisk men den kan vara så oerhört mycket mer än BARA det.
Här kommer problemet med ditt förslag in. I dag finns makten över bidragen till kulturen hos dem som är förtrogna med många av de kulturhistoriska referenserna och som kan bedöma konst utifrån de debatter som förs och det som produceras i samtiden.
Vad du vill göra är att ge den makten till den politiska sfären. Du säger att det inte gör någon skillnad. Men varför skall vi då ha 28 nämnder i stället för dagens fyra, med den enorma byråkrati som det medför?
Skall vi på liknande sätt föra över makten över statliga verksamheter på de sju partierna, som t.ex. militären som ju också i så fall kan betraktas som politisk (och dessutom stödjande socialism) så att alla partier får förfoga över en proportionerligt stor del av försvarsmakten? Vilka fler departement kan man föra över på regeringspartierna? Skall man helt enkelt dela upp hela statsmakten på de sju partierna så att man i princip får sju stater i vilka partierna kan utöva diktatorisk makt?
I slutändan blir det en dröm om politikens totala makt över kulturen som man annars bara ser i diktaturer. Jag föredrar nog det nuvarande systemet om du ursäktar.
Men det finns inget som hindrar att politiker blandar sig i kulturdebatten och jag tror att det verkligen skulle välkomnas från kulturhåll så länge man slipper att debattera med en pistol mot tinningen.
Jag noterar att du börjat förstå resonemanget.
Två kommentarer i korthet.
Vi vill ha mångfald inom den offentligfinansierade kulturen och ett sätt att uppnå det är genom partianknutna stiftelser som fördelar en proportionell del av detta. Och vad är det som hindrar att partierna väljer att låta partioberoende konstnärer eller andra med erfarenhet sitta mer i dessa stiftelser och bestämma? Jag tror det kommer bli en blandning som nu, men att det kommer vara ärligare utformat. Kanske kommer det en riktigt bra debatt ut ur de olika partierna sins emellan olika personsammansättningar i sina stiftelsestyrelser och likaså kan stiftelsernas sins emellan olika prioriteringar bli något för den allmänna debatten.
Och nej, det är inte politik när det inte är skattepengar som finansierar kulturen. När du betalar entré till en trubadurkonsert, då är det inte politik, inte ens om de som spelar är gamla proggare som bara sjunger om politik.
Och vad gäller parallellen till försvaret så är det bara ett dumt exempel. Vi vill med det allmänna kulturstödet ha mångfald, men vi vill fan inte uppnå mångfald i fölrsvarsfrågan eftersom det då inte längre skulle råda vålsmonopol. Och mig veterligen är det inget av de sju riksdagapartierna som förespråkar någon sådan mångfald. Olika prioriteringar, ja, men inget ifrågasättande av att vi vill ha en stat med våldsmonopol.
Din diktaturliknelse imponerar inte. I Sovjet såväl i Kina som i det nationalsocialistiska Tyskland var det tack vare endast statligt kulturstöd som kultursektorn blev en del av diktaturens politik. Mer marknad är mer frihet. Men, det är som sagt inte ens det jag föreslår. Jag föreslår bibehållen nivå och en ärlig officiell politisering som skulle sjufaldiga mångfalden och minska enfalden kraftigt. Dessutom skulle sittande regering få svårare att använda kulturpolitiken för egna syften – vilket snarast skulle försvåra vägen mot diktatur.
Till slut ta och skärp dig, att någon ska få mina skattepengar via partistiftelser i stället för ”oberoende myndigheter” är fan inte att likna med att förhandla med ”pistol mot tinningen”. Du har efterlyst seriositet och exemplifgiering och du har fått både och, så nu kan du sluta att dumma dig med bisarrt oseriösa paralleller.
Angående politik och politiskt: visst kan jag se det som en politisk handling att se en trubadur eller handla en laptop. Om jag har inställningen att allt jag gör är politiskt så går det utmärkt. Men är det politik? Inte om man anser att bara de som är politiker eller är inne i det politiska systemet sysslar med politik (finns det något utomparlamentarisk politik? är den intressanta följdfrågan).
Är det då politik som nämndernas ledamöter eller bibliotekens inköpare sysslar med? Ja, möjligtvis i det faktum att det finns politiska direktiv från regeringen. Men om de inte är politiker och direktiven erbjuder en mycket vid tolkningsram, är det fortfarande politik som dessa personer sysslar med?
Låt mig återigen ta en parallell med försvaret. Militären har en liknande position som de konstnärliga nämnderna i att man litar på deras expertis och kunnande för att kunna genomföra sin uppgift. Man kräver kvalitet av båda instanserna. Om du påstår att de konstnärliga nämnderna bedriver politik måste du göra det också för militären. Det finns för övrigt ett ord för militärer som utövar politik och det är militärjunta.
Nej, vi vill inte ha mångfald i försvaret (eller? det kan ju inte vara bra med ett försvar som består bara av ett vapenslag). När det gäller frågan om mångfald inom kulturen kan man ställa flera frågor: vill vi ha mångfald till varje pris som helst även om det sker på bekostnad av kvalitet? Varför skulle politiska partier vara bäst skickade att åstadkomma mångfalden? Det kan lika gärna bli tvärtom. Och jag kan se många andra sätt att skapa mångfald på.
Och till sist, diktaturerna. Anledningen till att jag tog upp det var som ett exempel på när en stat försöker att diktera specifikt vilken kultur som är önskvärd att producera. I nazi-tyskland var det konst som hyllade nationen, i sovjet konst som hyllade revolutionen. Allt annat betraktades som subversivt och förbjöds. All kulturpolitik är inte dålig, men erfarenheten visar tydligt att man inte bör sätta låta politiker bestämma vad konsten skall innehålla. Det är i högsta grad en yttrandefrihetsfråga.
Din ”ärliga och officiella politisering” får mig att rysa. Håll politikerna borta från innehållet i konsten och lämna det till dom som faktiskt har vigt sitt liv till den.
Men hela grejen med offentlig finansiering av kulturen, innebär ett starkt legitimiserande av principen att man snor folks pengar för att lägga dem på något som beslutsfattarna anser vara viktigt.
Kultur handlar om identitet, uttryck och idéer, även när den är kvalitativt kass. Nu noterade jag att till och med Göran Greider tyckte att det fanns en poäng i att skriva mer marknadsmässiga dikter. Alltså sådant som folk kunde förstå.
Men folk som är mer sugna på bidrag och stöd än på publikens betalningsvilja, kommer alltid att luta starkare åt ett samhälle där det är OK att springa runt med fingrarna i varandras plånböcker. Därigenom blir ALL kulturpolitik en knuff åt socialistiskt håll.
Patrik, jag försvarar inte en offentlig finansiering av kulturen till varje pris. En dålig kulturpolitik, t.ex. en som är detaljstyrd av politiker, kan vara katastrofal. För mig är det en etisk diskussion som handlar om yttrandefriheten och öppenheten i ett samhälle, mindre än om pengar.
Som sagt: om offentligt finansierad kultur är en knuff åt socialistiskt håll, så är hela statsapparaten det: militären, sjukvården, polisväsendet och skolväsendet, ja aven politiker från höger till vänster är socialister som borde i så fall själva sluta gå omkring med fingrarna i vanligt folks plånböcker.
För mig kan det aldrig vara fråga om yttrandefrihet och öppenhet, så länge som det handlar om ekonomiskt stöd till vissa grupper.
Hela statsapparaten är inte en knuff åt socialistiskt håll. Din slutsats är falsk och det borde du rimligen veta. Det är fundamental skillnad på att skydda/upprätthålla grundläggande rättigheter för medborgarna och att använda deras pengar för andra ändamål.
Om kulturbudgeten enbart gick till ryttarstatyer i brons och statsbudgeten i övrigt enbart till försvar, polis- rätts- och ordensväsende, skulle jag möjligen vara beredd att ompröva min uppfattning.
Statssubventionerad kultur kan definitionsmässigt inte vara samhällskritisk.
”Hela statsapparaten är inte en knuff åt socialistiskt håll. Din slutsats är falsk och det borde du rimligen veta. Det är fundamental skillnad på att skydda/upprätthålla grundläggande rättigheter för medborgarna och att använda deras pengar för andra ändamål.”
Det är dina prioriteringar vad som är grundläggande rättigheter och inte. Vad staten skall ägna sig åt är inte givet av gud och skrivet i sten och skiljer sig från stat till stat. Men låt mig göra klart att kultur inte är en skitsak. Det handlar om vårt språk och vårt sätt att leva. De flesta folk tror jag anser att det är en grundläggande rättighet att få tala sitt eget språk, utöva sin religion och sina sedvänjor.
Konst skapas däremot av en grupp av människor som har bestämt sig för att ägna sitt liv åt att utveckla och beskriva kulturen. Det kan tyckas vara något mindre viktigt. Men vad händer om ingen längre vill bli författare? Vad händer om ingen längre vill beskriva och berätta om kulturen? Om ingen längre vill vara stammens berättare så dör också historien om stammen så småningom vilket kan leda till att stammen splittras och utsätts för större fara.
Sprainerd,
Är du verkligen orolig för att kulturen ska dö ut utan kulturstöd? På riktigt alltså.
Spreinerd, vad händer om all kultur definieras som statliga bidrag? Då ligger vi illa till i ”stammen”. (Jag har f ö lämnat stenåldern bakom mig och lever inte längre på det sättet. Civilisation, någon?)
Midsommarfirande är väl svensk kultur om något, och även om något statligt friluftsmuseum upprätthåller sin tradition, så gör folk det helt frivilligt och på egen hand.
Och inte tusan springer jag och sprayar ner Systembolaget när jag köper min snaps, eller begär att skattebetalarna ska skörda min nypotatis.
Visst är det så att statens uppgifter inte är beständigt begränsade. Just därför ser jag det som en viktig uppgift att bemöta alla krav som innebär att någon, ytterst med våld, ska ta pengar från mig och alla andra för att ge till andras högst personliga prioriteringar.
@fytne
Inte alls. Det blir bara ett hårdare liv för de som är verksamma under den direkta eliten, mycket färre oberoende scener utanför de kommersiella och nationella och en liten, tight hyper-elit av de som kan försörja sig helt. De som är riktigt säkra på att de vill leva det liv som krävs för att hålla på med kultur på heltid kommer att försöka göra det tills blodsmaken känns i munnen.
@Patrik
Staten skulle inte ha råd att bekosta all kultur lika lite som man kan ge lön åt alla juniorfotbollsspelare. Kultur kan inte heller alltid ges pengar till. Svenska språket är en del av vår kultur. Det kan inte bekostas varken av stat eller någon annan. Vad man kan göra är att t.ex. bekosta bibliotek och ge bidrag till författare som ser till att hålla språket levande.
Biblioteken är bland de populäraste tjänsterna som kommunerna ger sina innevånare. Man tänker dock mer sällan på att någon skall skriva böckerna, rita serierna, fotografera bilderna och formge omslagen. Folk vill gärna ha tjänsten att få låna böcker gratis men tycker det är för jävligt att de måste betala en hundralapp per år för att ge ett antal författare ett break från brödjobbet för att avsluta en bok som inte är så jättekommersiell.
2007 lånades det ut sammanlagt nästan 60 miljoner böcker. Om varje lån i stället hade köpts in privat för en hundring hade det kostat 6 miljarder kronor. Ca 4 miljarder lades på biblioteken i 2005 års budget. En del gick till författarfonden och ca 500 miljoner till stipendier och rättighetsersättningar till konstnärer inom alla områden (har inte alla siffror framför mig). Det går förstås inte att räkna så här eftersom alla biblioteksbesökare inte skulle ha köpt böckerna men bara för att ge en uppfattning om vilka värden vi pratar om. Kanske är det ändå värt den där extra hundringen?