Författararkiv: Fytne

Sverigebilden i USA – snygga brudar och gratis allt

The Daily Show With Jon Stewart M – Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome
thedailyshow.com
Daily Show
Full Episodes		 Economic Crisis Political Humor

Stockholmssyndromet 2

En något negativ bild motbevisas av en rätt hygglig skönmålning – humor.

Faktrum är att de som ser Sverige som bara elände i USA ofta inte är helt updaterade sedan 70-talet då Palme såg till att ambassadörerna togs hem. Nu är Sverige på vissa punkter liberalare och mer marknadsínriktat än USA. Försök få en amerikansk vänsterpolitiker att acceptera skolpeng (school voucher) så får du se hur lätt det är. Skolpengen överlevde 12 år med vänsterstyre i Sverige och nu diskuterar man utformnuingen av reglerna för, men inte existensen av, friskolor.

Och de amerikaner som ser Sverige som en förebild brukar inte ha klart för sig vad LAS betyder för ungdomsarbetslösheten och meritokratin, att vi har vårdköer som folk lider och dör i. Men går det bara omkring snygga bvrudar på gatorna och all offentlig service är gratis så är det smällar man får ta.

Och på motsatt sätt inser inte den svenska vänstern att USA faktiskt, med en global måttståck, är en välfärdsstat där det offentliga står för mer än 40 procent av vården.

Men en sak är klar – fler svenska komiker kopierar amerikanska komiker än tvärt om.

FNs diktaturråd del 2

Fler har diskuterat varför FN är en lekstuga för diktaturer.

Inför det famösa FN-mötet i Geneve skrev DNs tidigare kulturchef Arne Ruth och debattören Dilsa Demirbag-Sten om hur de muslimska diktaturerna försökte förbjuda religionskritik i en artikel på Brännpunkt.

Fredrik Segerfeldt resonerar ungefär som jag och hänger inte heller upp sig på hurvida Israel anklagas för att vara rasistiskt eller ej, utan på det faktum att det är diktaturer, som dessutom är högst selektiva i vad de kritiserar som kapat FN. Han skrev på Newsmill här.

I Wall Street Journal skriver Gerald M. Steinberg här om att mötet i Geneve visar att det bästa sättet för att försvara mänskliga rättigheter är att inte låta FN hålla några konferenser som ger en skenbar legitimitet åt diktaturernas utfall.

Jag nämnde i min bloggpost i går att problemet inte är om frågan hurvida Israel på vissa sätt agerar rasistiskt diskuteras, utan att diktaturer som med alla mått mätt själva definitivt är värre ska få utmåla Israel som endsamt världsproblem. Om demokratier diskuterade frågan om hurvida Israel på vissa sätt agerar rasistiskt skulle det kunna vara både relevant, balanserat och sakligt. Men som det är nu så slipper Kina kritik för vad de gör i Tibet, Ryssland för vad de gör i Tjetjenien och Georgien, Sudan för vad de gör i Darfur, Mugabe för vad han gör i Zimbabwe och arabstaterna slipper kritik för att de själva låter palestinier leva som andra klassens invånare i generation efter generation i sina egna länder. Att bortse från alla dessa flagranta övergrepp, men välja att fokusera enbart på Israel är inte seriöst – det är diktaturfasoner och ska inte understödjas av demokratier.

Bret Stephens skrev här i går om hur arabvärlden inte bryr sig om det under 2000-talet dött många gånger fler muslimer – ur en mindre befolkning – i Tjetjeninen än i de palestiska områdena under samma period.

FNs diktaturråd mot mänskliga rättigheter

I princip tycker jag att man alltid kan bortse från vad diktaturer säger när det gäller mänskliga rättigheter. Oftast gör vi nog det, men jag begriper inte att demokratier ens låter sig dras in i FN-organisationer som är diktaturlekstuga mot mänskliga rättigheter. Och jag begriper inte att demokratierna accepterar att betala för denna avskyvärda verksamhet. Helt obegripligt.

Jag tycker inte demokratier ska vara med och vänta tills Irans galne förintelseförnekande president säger att Israel är rasistiskt. Det är faktiskt rimligt att diskutera vad Israel gör.

Men demokratier ska inte vara med från början. Varför ska demokratierna över huvud taget vara med när duktaturrepresentanter förnedrar begreppet mänskliga rättigheter? Varför ska en representant för Libyen vara ordförande när det under FN:s paraply diskuteras mänskliga rättigheter?

Johan Ingerö skriver om frågan här och här.

Dick Erixon skriver om frågan här.

ADELPHI AUDIO – Lite mer kritik ni bör fundera på

Jag skrev följande mäjl till ADELPHI AUDIO:

—– Original Message —–
From: Fredrik Y. Törn
To: info@adelphiaudio.se
Sent: Monday, April 20, 2009 12:34 PM
Subject: Lite kritik ni bör fundera på
http://www.fytne.nu/fel-debatt-om-illegal-fildelning/
 
”När jag ska börja ladda ner skivorna i datorn upptäcker jag till min förvåning att skivorna varken är namngivna eller numrerade – det ska man alltså behöva göra själv /—/ 12 skivor gånger 15 stycken ska alltså ges namn för “Artist” och “Album” så att man kan hitta filerna bland mina ca 9000 låtar i datorn. Det blir att handjaga in bokens titel med nummer för skivans nummer och författarens namn sammanlagt 12×15×2 gånger, d.v.s. 360 gånger. Mer än en gång per krona jag betalt för att köpa ljudboken lagligt. Hur jävla lata och omoderna är de på ADELPHI AUDIO?
MVH
Fredrik Y. Törn

Och fick följande ursinniga svar (jag har betalat 259 kronor för en av deras ljudböcker, så jag är kund):

Kära Fredrik Y. Thörn,
Jag är naturligtvis stum och förkrossad av din koleriska och svordomsfyllda kritik.  Vad förväntar du dig – skall vi falla i gråt, kasta oss från Katarinahissen eller något likvärdigt när vi nu har förbrutit oss – som,  av tonläget att döma saknar mostsycke i modern tid.
Hörrödu, lilla sockergrynet, om du köper en ljudbok i CD-format så får du en ljudbok i CD-format .
 Om du köper ljudboken i mp3-format och laddar ner den vad tror du att du får ? Just det – en mp3bok. Du förstår det har hänt en del i branschen sedan 1987.
Med utomordentlig högakning
Carl von Schéele
Adelphi Audio

Vad ska man säga om förlag som inte kan läsa innantill hur den de skriver till stavar sitt namn? Nya medier? Gamla medier? Dyslexiska medier?

Och att utnyttja formatet och numrera sina CD-skivor, efterfråga inte sådant, för då tappar förlaget fattningen och får värsta hysteriska utfallet. Jag är tydligen ”Hörrödu, lilla sockergrynet” eftersom jag skrev att de var jävla lata som inte la in basal information på CD-skivorna – som är gjorda för att lägga in just sådan information. Jag trodde att förlag var vana vid kritik och kunde hantera sådant.

Fel debatt om illegal fildelning

Då har vi fått en dom i första instans i Pirate Bay-målet.

Jag tycker att det är fel fråga som diskuteras. Nu diskuteras illegal fildelning och lägren är två.

  1. rättighetsinnehavarna som tycker att det ska vara som förr
  2. fildelarna (de illegala) som tycker att man aldrig ska behöva betala eftersom det går att fildela

Sedan blir det följdiskussioner om att stänga av nätet för illegala fildelare, destruera trafikdata och om ålderdomliga affärsmodeller för nöjesindustrin. Men inget av detta handlar om vad som är grunden till hela frågan. Och det tycker jag är märkligt.

Vad som borde diskuteras är frågan om upphovsrätten och dess löptid. Vad är det som säger att den är så korrekt formulerad att den är huggen i sten, eller att den är så irrelevant att man helt kan bortse från den? Upphovsrätten är filosofiskt godtycklig till sin nuvarande grund.

Varför ska patent gälla i 20 år, men upphovsrätt i 50 år, eller som nöjesindustrin vill i 95 år? Vad finns logiken, var finns grunden i resonemangen?

Allt hänger liksom i luften rent filosofiskt.

Pirate Bay-killarna är filosofiska plattskallar som tycker att det ska vara lagligt bara för att det är tekniskt möjligt och som skyller ifrån sig på sina talskrivare. Hur filosofiskt är det? Namnet Pirate Bay tyder ju på att de vet att de gör fel. Vem fan tar sig ett sådant namn om man är seriös? Varför tar de ett namn som detta? Ser de några förebilder bland de moderna piraterna i Somalia? Ser de några förebilder bland forna tiders sjörövare?

Det kommer nog dröja ett tag innan västvärlden har omkodifierat detta område på ett rimligt sätt. Jag gissar att det kommer ta 10-20 år innan vi har en lagstiftning som är rimlig och accepterad på detta område.

Vad gäller nöjesindustrins ålderdomliga affärsmodeller så har jag en personlig reflektion

Jag köpte en ljudbok på en bensinmack förra veckan. Jag betalade 259 kronor för den. Jag skulle köra 40 mil ensam i bilen på annandagens kväll. Själva substansen i ljudboken var det inget fel på. Men de är verkligen knäppt ålderdomliga eller underutvecklade på förlaget.

Boken är på 15 timmar och på min bilfärd hann jag lyssna på tre timmar. Eftersom jag i Stockholm åker mest kollektivtrafik eller motorcykel ville jag lägga in de återstående nio (av tolv) skivorna i iTunes på datorn så att jag kunde fortsätta lyssna på ljudboken i min iPod när jag promenerar och åker kollektivtrafik.

När jag ska börja ladda ner skivorna i datorn upptäcker jag till min förvåning att skivorna varken är namngivna eller numrerade – det ska man alltså behöva göra själv – som när man laddar in sina CD-skivor från 1987 – 22 år tidigare, då sådan information inte fanns, för att knappt någon använde datorn för att lyssna på musik – om man nu hade en dator med CD-läsare 1987…

12 skivor gånger 15 stycken ska alltså ges namn för ”Artist” och ”Album” så att man kan hitta filerna bland mina ca 9000 låtar i datorn. Det blir att handjaga in bokens titel med nummer för skivans nummer och författarens namn sammanlagt 12x15x2 gånger, d.v.s. 360 gånger. Mer än en gång per krona jag betalt för att köpa ljudboken lagligt. Hur jävla lata och omoderna är de på ADELPHI AUDIO? Jag fattar verkligen att en del lackar ut och laddar ner illegalt när det är så förbannat omodernt och krångligt att bete sig legalt och betala för sig.

Så ”snacket” om att nöjesindustrin inte hängt med teknikutvecklingen vad gäller sina affärsmodeller finns det visst fog för. Jag tror inte att jag varit med om något unikt.

I Sverige finns bara narkotikamissbrukare

I Sverige finns bara narkotikamissbrukare. I den svenska drogdebatten skiljer man aldrig på brukare och missbrukare. Jo alltså, om det gäller alkohol så anses det finnas sådana som dricker alkohol utan att offentligt och språkligt klassas som missbrukare. Men om det gäller ”knark” eller narkotika så är alla missbrukare – för livet. Den som rökte marijana ”the summer of love 1967” är i den svenska debatten att betrakta som en ”narkotikamissbrukare”. Man kan inte bruka någon slags narkotika utan att missbruka den och därmed vara på väg ned i förnedring, kriminalitet och förtida död. Ni känner igen debatten. Och retoriken. Staten backar upp denna syn, så det är något officiellt över detta.

Är detta ett problem? Ja det är ett problem, eftersom det blir svårt att problematisera det där med droger. Det blir svårt att föra en nyanserad diskussion. Det blir svårt att diskutera skademinimering eftersom det anses vara en diskussion på det sluttande planet. Därför gäller det att vara kategorisk.

Detta har gått så lång att det satt sig på språket. Narkotikaanvändning, eller narkotikabruk finns inte på svenska, bara narkotikamissbruk finns.

Det som Europeiska kommissionen på engelska ger rubriken ”Drug use in Europe under the microscope” blir i sin svenska översättning till ”Narkotikamissbruket i Europa under mikroskopet”.

Bloggen Chris Ramblings hittade, och skrev om, just detta exempel här.

Således har vi har två knarkmissbrukare i regeringen, Sven-Otto Littorin och Anders Borg har båda medgett att de prövat/testat narkotika.

Och i den förra regeringen hade vi tre ministrar som  medgett att de prövat/testat narkotika, Mona Sahlin, Thomas Bodström och Gunnar Lund.

De borde samtliga – enligt den offentliga retoriken – sitta inne och inte i regeringen. Det skulle både de och samhället varit förtjänt av. Hur illa skulle det inte kunnat gå för dem annars? Eller…?

2008 – ett bra år för Swedbank

Swedbank 2008, vad tänker man på då? Att det var den Svenska bank som expanderat mest och tagit störst kreditrisker i bl.a. Baltikum? Att deras aktie är den som fallit mest av bankaktierna? Nej nej nej…

Jämställdhet såklart!

2008 är året då Folksam utnämnde Swedbank till Sveriges mest jämställda företag.

Folksam som 2008, under ledning av sin VD, den gamle socialdemokratiske näringsministern Anders Sundström, köpt in sig i just Swedbank med 14,2 procent.

SvD skriver om jämställdspriset här.

Swedbank har en styrelse med 60 procent kvinnor och en ledningsgrupp med 33 procent kvinnor. Det var ju bra för affärernas långsiktighet de kvinnor som sitter i styrelsen och ledningsgruppen.

Nu blir det sekulariserad påsk i bibelbältet

Nu ska jag bege mig till min kära familj i Värnamo i Småland för att ”fira” påsk. Liksom julen är det i praktiken en sekulariserad påsk utan vidare religiösa inslag, förutom den traditionella maten. Men det är en familjehögtid. Och trevligt ska vi ha.

Min far berättade när jag var tonåring hur han i sin barndom syndade på långfredagen genom att sitta på sitt rum med några kompisar och spela kort. I dag ringde samma man, min far, och föreslog att vi skulle spela golf på långfredagen. Det går framåt.

Det blir kanske sådär med mitt bloggande fram till annandagen.