Kulturutredningen presenteras i dag kl. 10. Man kan se presskonferensen kl. 10 här.
Som det är nu så består det statliga kulturstödet av två delar.
- En opolitisk del som sysslar med historiska muséer, riksantikvarieaämbetet och dylikt historiebevarande.
- En politisk del som sysslar med att med alla våra skattemedel stödja socialister så att de på heltid kan argumentera på olika sätt för att vi ska vara socialister. Denna del är att betrakta som ett förtäckt partistöd till den osamlade vänstern – för socialismen i odefinierad form.
Kulturutredningen kommer givetvis inte i närheten av att förslå några radikala förändringar, men vi kan vara säkra på att det kommer att ges stort medialt utrymme för att gnällas på utredningen för att den är för marknadsinriktad, för kommersiell, för nyliberal, för kapitalistisk och att den ger för lite utrymme för människan. Och att kulturarbetare är lågavlönade, om inte arbetslösa, eller i varje fall regelmässigt och strategiskt stämplar varje år i perioder.
Vi kan också vara lika säkra på att sådana som jag inte kommer komma till tals i debatten. För i princip är det nu vänstern på Sveriges alla kulturredaktioner som ska bedöma om deras vänner vänstern på kulturistitutionerna får tillräckligt mycket bidrag från oss andra för att göra oss till socialister. Det kommer de såklart inte få, således kommer det bli kritik i kubik. Men det kommer inte komma någon kritik mot fundamentet, mot principen, mot själva idén att skattmasen ska ta pengar från oss som arbetar och ge det till människor som skapar sådant som ingen vill ha.
Nu är det ju självklart så att många som jobbar med ”kultur” på ett eller annat sätt försörjer sig utan offentligt stöd eftersom de gör sådant som tillräckligt många efterfrågar, men det är aldrig dessa en statlig kulturutredning handlar om. Så de lämnar vi utanför den här diskussionen.
I stället för att vara radikal och föreslå att allt som kan anses anhöra kategorin extra partistöd till vänstern enligt punkt två ovan helt sonika ska avskaffas och förbjudas, så har jag ett mer realistiskt förslag, en kompromiss för de som vill fortsätta tvinga oss att finansiera kultur via skattsedeln.
Gör kulturpolitiken mer ärlig och mindre manipulativ. Fördela den del av kulturbudgeten som kan anses tillhöra kategori två ovan till riksdagspartierna proportionellt i förhållande till antalet mandat vid senaste riksdagsvalet. Detta kan ordnas genom att varje riksdagsparti får inrätta en stiftelse som i sin tur förvaltar partiets årliga del av kulturstödet i kategori två.
Detta system tillämpas redan för en del av vårt bistånd. Varje riksdagsparti har en stiftelse som får en proportionerlig del av biståndet via SIDA att använda för demokratistöd i f.d. diktaturer. Socialdemokraternas stiftelse heter Olof Palmecentret och moderaternas heter Jarl Hjalmarsson Stiftelsen. Detta fungerar hyggligt och övervakas av SIDA även om jag inser det bisarra i att vi ger kommunisterna i Vänsterpartiet pengar för att lära systerpartier i mestadels f.d. kommunistländer hur ett parti arbetar i en demokrati. Presstödet gavs tidigare direkt till partierna i form av informationsstöd innan dagens system med stöd endast till andratidningarna, läs a-pressen + SvD (alibit), så iden har jag hämtat från vår egen socialdemokratiska svenska historia. Så konservativ är jag.
På detta sätt skulle alla vi som inte är kommunister få subventionera något annat än diktaturkramande pol-potanhängare, stalinister och kulturrevolutionära maoister. Och för de som är oroliga för att vi i landet med världens näst högsta skatter inte skulle spendera tillräckligt med offentliga pengar så blir det ingen minskning, bara en mer ”RÄTTVIS FÖRDELNING” och det kan ju inte Sahlin eller en enda sosse vara emot med tanke på att det är det enda systematiskt återkommande de talar nu för tiden.
Så… avskaffa orättvisorna i kulturpolitiken och partipolitisera den så att den blir mer rättvis.
Vänstern behöver inte vara orolig för någon nyliberal kulturpolitik, i varje fall skulle de inte behöva vara det om de visste hur kissnödiga alla finborgare är när det gäller KULTUUUUUR. Borgeliga kulturpolitiker är extreeemt välhunsade och politiskt korrekta, de är dock ändå inte kommunister. Men då får vi i varje fall en borgerligt kissnödig och en kommunkistisk kulturpolitik sida vid sida och vem kan i kulturpolitiken vara emot ökad mångafald?
Överdriver jag? Visst, men bara lite och inte i princip.
SvT-programmet babel frågade i går onsdag olika konstnärer vilket företag de skulle vilja vara sponsrad av. Ingen ville bli sponsrad. Leif GW Persson gav svaret att ingen vill vara sponsrad för då blir man beroende av bidragsgivaren. Ärligt kort och koncist. Men om bidragsgivaren är staten – är man oberoende då? Den friaste kulturen fanns den i Nationalsocialisternas Tyskland eller i Storbritanien, i Sovjet eller i USA, i Kina eller i Indien?
Man ska inte låtsas som om det där med offentligt finansierad kultur är opolitisk eller oideologiskt eftersom det till sin natur är bland det mest politiserade vi kan använda våra skattepengar till.
Ring 0370-30 06 88 och fråga efter mig eller mäjla mig på fytne.nu@gmail.com så ställer jag upp på debatt kring den statliga kulturutredningen.
Musikbloggen sundaymorning.nu skriver intressant om kulturpolitikens roll för det svenska musikundret.
