Kategoriarkiv: Ekonomi

Krisen måste få värka ut någon gång

Så har Australien som första större industriland höjt sin ränta. Australien är en råvaruekonomi och ligger tidigt i konjunkturcykeln. Men inte bara detta, för låga räntor gör att de makroekonomiska obalanserna som skapade krisen aldrig justeras. För låg ränta gör att vi inte förbättrar kapitalallokeringen i ekonomin. Jag tycker att Sveriges, liksom i princip hela västvärldens, räntor ligger på en oroande låg nivå. I varje fall om de inte snart går upp en aning. Bubblorna i bostadssektorn måste pysa ut och förlusterna tas för att ekonomierna ska komma i balans.

Som tur är ligger Sverige hyfsat till, även om det förefaller orimligt att bostadspriserna inte justeras ner, med tanke på att Sverige låg i topp vad gäller prisstegringar på bostadsmarknaden de två åren innan krisen slog till förra hösten. Med den räntenivå vi har nu förefaller t o m bostadsbubblan fortsätta växa.

Björn Wellhagen på Sveriges Byggindustrier drar en lans för sin bransch

– Om man gör en väldigt schematisk bedömning av det så har vi ungefär 4,5 miljoner bostäder i Sverige. Om alla de bostäderna står i hundra år, så skulle det behöva byggas 45 000 lägenheter per år, bara för att behålla beståndet, säger Björn Wellhagen på Sveriges Byggindustrier.

Men i stället blir det kanske mindre än 15 000 i år och bostadsbyggandet här är sämst Norden. Siffran för påbörjade lägenheter per 1 000 invånare är 2,4 i Sverige, i Danmark 3,3, Finland 4,5 Norge 5,5 och på lilla Island byggs hela 10 lägenheter per 1 000 invånare.

Vilken charlatan. Bostadshusen står betydligt längre än hundra år, hela hans utgångspunkt är anmärkningsvärd. Är det någon som tycker att stenstäderna i Stockholm, Göteborg och Malmö är i rivningsskick nu när de är mellan 90-130 år?

Om man vet vilken kris det råder på Island, speciellt i byggsektorn, kanske vi inte ska vara så avundsjuka på att de bygger 5ggr mer lägenheter per capita än vi. Och dessa siffror, som ekot presenterar, är obegripliga om man inte får helhetsbilden, med befintligt bestånd och förhållandet lägenheter – villor.

Östros: ”Ni har satsat för lite och budgetunderskottet ökar för mycket”

Jag har ny lyssnat på budgetdebatten i riksdagen och socialdemokraternas ekonomiska talesman, Thomas Östros, fyller verkligen sin roll som alliansregeringens huvudopponent.

Det går att tycka att regeringen satsat för lite på en det ena och en det andra i krisen.

Det går att tycka att regeringen drivit fram ett för stort budgetunderskott under i krisen.

Men…

Att både klaga på att regeringen spenderar för lite och på att budgetunderskottet växer är ohederligt.

Men Östros följer bara en gammal socialdemokratisk tradition, Ingvar Carlsson agerade precis lika dant som oppositionsledare 1991-1994. Då kritiserades den dåvarande borgerliga regeringen för att ”man inte kan bromsa en bild som står redan still” OCH för att Sverige fick ett stort budgetunderskott.

Kristdemokraternas ekonomiske talesman, Stefan Atterfall, påpekade i debatten att Östros i sina skuggbudgetar varje år sedan 2006 föreslagit större budgetunderskott än i alliansregeringens budget.

Inget nytt under solen således. Men man kunde ju önska att det vore svårare att komma undan med denna ohederlighet. Att vi svenskar helt enkelt inte låter oss köpas av sådan ohederlig populism.

Norberg VS Moore – en debatt jag vill se!

Nu har Michael Moore gjort en film om finanskrisen: ”Capitalism. A love story”.

Jag har inte sett den, eftersom den inte gått upp på biograferna ännu, men trailern här nedan finns.

Nu skulle jag vilja se Johan Norberg, som just fått sin bok om finanskrisen ”En perfekt Storm” publicerad på engelska i USA under namnet ”Finacial fiasco”, debattera krisens orsaker med Michael Moore.

Om inte annat kan Johan Norberg passa på att skriva en kommentar till Moores film när han ser den.

Idiotsäkert är bara för idioter

Många debattörer är av uppfattningen att bonusarna i finansbranschen och den ”oreglerade” kapitalismen i USA är orsaken till den finansiella krisen, d.v.s. subprimelånekrisen som smittat hela världens ekonomi.

Som jag skrivit tidigare har dock den amerikanska staten bäddat för krisen med krav på bankerna att sänka kreditkraven för utlåning och med extremt låg ränta under ett par år.

Och det har inte saknas statliga kontrollmekanismer. Men de har inte funkat. Nu erkänner USAs federala finansinspektion, SEC, i en självkritisk rapport att den inte gjorde tillräckligt för att undersöka de tidiga misstankarna mot finansmannen Bernard Madoff.

Strävan mot en riskfri riskkapitalmarknad leder oss i fördärvet för det är denna strävan som gör att kalkylen för att ta extrema risker ser så bra ut. Uppfattningen att det finns riskfria investeringar gör att vi blir tanklösa.

Ta bara alla statliga insättningsgarantier. De gör att vi alla kan strunta i om det är en stabil bank vi låter en ta hand om våra besparingar – vi har ju den statliga insättningsgarantin – vi kan uteslutande gå på räntevillkoren. Detta driver i onödigt stor utsträckning pengarna till banker med små marginaler – eftersom vi inte behöver bry oss om risken i detta.

Tyvärr bidrar nu den extremt låga räntan till att problemen i ekonomin inte värker ut så som de skulle behöva.

Oppositionens budget intressantare än regeringens

En regering går kontinuerligt att utvärdera och när ett år är kvar till valet ska den lägga sin sista budget. Man har då en rätt hygglig bild av vad den sittande regeringen prioriterar och hur den agerar. Men vet vad man får – ungefär.

Med tanke på att det är vi medborgare som betalar skatt som finansierar det regeringen föreslår i sin budget får vi hoppas på att det inte blir så mycket valfläsk i budgeten. Konjunkturen är förstås en klart hämmande faktor, men allt får bedömas givet läget. Och politik är relativ.

Oppositionens, den röd-röd-gröna oppositionens skuggbudget nu i höst, den som läggs fram några veckor efter att regeringen presenterat sin höstbudget, d.v.s. budgeten för nästa år, år 2010, kommer att bli intressantare och ett viktigare dokument inför valet än Alliansregeringens budget. Och detta av flera skäl. (Man ska ha i åtanke att oppositionens budget, eller budgetar, alltid är förslag i förhållande till den sittande regeringens budgetförslag.)

  1. Blir det överhuvudtaget en gemensam budget för de tre vänsterpartier som redan sagt att de ska sitta i samma regering, eller är de inte tillräckligt överens ännu?
  2. Om inte, vad gör de i så fall gemensamt och – lika viktigt – vad gör de i så fall inte gemensamt.

Svaret på dessa frågor är intressantare än regeringens budget för 2010. Anser jag.

Mona Sahlins sommartal förefaller helt ha undvikit att ge besked om hur det ligger till med den samlade (?) oppositionens budgetarbete. Ett gäng kostsamma förslag och ett gäng kosmetiska önskemål utan besked om förankring i vänsterpartiet och miljlpartiet och – tadaaaaaa – utan besked om hur alla utgifter ska finansieras. Östros har ju t.ex. kritiserat regeringen för att den lånar pengar, så ökad statlig upplåning, d.v.s. ökat budgetunderskott, borde vara en utesluten väg. Om de är hederliga i sin retorik.

Som sagt, oppositionen budget är i höst intressantare än regeringens.

Förvirrad partiledardebatt

Jan Björklund (fp) tilltalade Peter Eriksson (mp) med Lars Ohly (vpk) två gånger, Göran Hägglund (kd) sa i ett inlägg ”det är därför jag som socialdemokrat…” och Peter Eriksson avslutade debatten med att svara Göran Hägglund att riksbanken kanske hinner avskaffa räntan innan miljöpartiet gör det.

Hmmm… så lätt ska han inte komma undan Peter Eriksson. Miljöpartiet skriver på sin hemsida att de ska skapa ett räntefritt samhälle, det är inte samma sak som att just riksbankens ränta är noll under en tid. Hur många lånar direkt av riksbanken? Det röd-röd-gröna samarbetet behöver ge besked på om de befinner sig på denna planet i denna fråga. Nästa gång får Hägglund se till att Eriksson inte blir räddad av gong-gongen.

F.ö. är det slående hur mycket mer pengar än regeringen de röd-röd-gröna har till allt. ”Ska bara höja skatten lite för de rika.” Yea right…

2008 – ett bra år för Swedbank

Swedbank 2008, vad tänker man på då? Att det var den Svenska bank som expanderat mest och tagit störst kreditrisker i bl.a. Baltikum? Att deras aktie är den som fallit mest av bankaktierna? Nej nej nej…

Jämställdhet såklart!

2008 är året då Folksam utnämnde Swedbank till Sveriges mest jämställda företag.

Folksam som 2008, under ledning av sin VD, den gamle socialdemokratiske näringsministern Anders Sundström, köpt in sig i just Swedbank med 14,2 procent.

SvD skriver om jämställdspriset här.

Swedbank har en styrelse med 60 procent kvinnor och en ledningsgrupp med 33 procent kvinnor. Det var ju bra för affärernas långsiktighet de kvinnor som sitter i styrelsen och ledningsgruppen.

Debatt om inkomstskillnader

Johnny Munkhammar skrev på sin blogg inför diskussionen i radions P1 om saken:

ny statistik från SCB /…/ visar att den genomsnittliga inkomsten för ett svenskt hushåll ökade med 44 procent 1995-2007, i fasta priser. P1 ville dock inte fokusera på det utan på att inkomstskillnaderna har ökat.

Den tiondel med högst inkomster har nämligen fått ökade inkomster med 60 procent, medan den lägsta tiondelen har fått en ökning med 24 procent. Skillnaden har därmed ökat. Men, vill jag framhålla, alla har ju fått en tydlig ökning.

För mig är det självklart att det är bättre idag, när alla har högre inkomst – även om skillnaderna har ökat. Dessutom lär vi nu i krisen få se en utjämning, eftersom de tidigare höga kapitalinkomsterna hos den översta procenten lär minska radikalt.

Det viktiga är dock att skillnader är inget dåligt, så länge vi har ett samhälle med rörlighet. Man ska kunna födas i en skogshydda och bli direktör. Då måste också utbildning, arbete, risktagande och företagande löna sig ekonomiskt.

Efter debatten skrev han på sin blogg:

LO:s chefekonom Lena Westerlund påpekade att den sociala rörligheten är större om inkomstskillnaderna är små. Självklart är det lätt att röra sig mellan olika skikt om nästan inget skiljer dem åt. Men det blir inte så relevant att försöka röra sig uppåt om det inte innebär en tydlig förbättring. I Sverige motarbetas inkomstskillnader aktivt, så sambandet mellan insats och utfall blir svagare. Skillnaderna i inkomst i Sverige är fortfarande bland de minsta i västvärlden. Det hindrar inte minst den som föds under knappa förhållanden och vill sträva uppåt.

Möjligheten för den som föds opriviligierad att komma upp sig i samhället är väsentligt för ett gott samhälle. Det är därför det inte ska finnas några privilegier från staten. Men det kan inte uppnås genom att ta bort incitamenten, d.v.s. rätten för den som på en öppen marknad skapar något att få behålla frukterna av sin sitt arbete och sitt risktagande.