Kategoriarkiv: Ekonomi

”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?”

Jag har i ett flertal bloggposter jämfört SBAB med de amerikanska, statligt stödda och statligt startade bolåneinstituten, Freddie Mac och Fannie Mae. De som är kärnan i sub-promelånekrisen och dess orsak jämte Community Reinvestment Act som tvingar även övriga banker ge stora lån till de med små marginaler.

Nu har Per Nilsson skrivit en rapport om paralellerna med vårt statliga SBAB – som svskaffade topplånet över 75 procent av köpeskillingen, tillät 95 procents belåning och gav amorteringsfria lån – ”SBAB, ett Svenskt Freddie Mac”:

Precis som de krisdrabbade amerikanska bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae har SBAB haft ett tydligt politiskt uppdrag att pressa lånevillkoren på bolånemarknaden. Genom att gå i bräschen för en allt mer frikostig långivning har SBAB bidragit till högre bostadspriser och ett ökat risktagande.

Det är utmärkt att vi får genomgångar som denna redan i samband med att finanskrisen pågår. För tror vi att det var t.ex. ”nyliberal politik” och inte statliga företag och statliga regler för kreditgivning som orsakat sub-primelånekrisen, blir boten lätt värre än soten. Något som Mattia$ Svensson påpekar i den förra bloggposten kanske är fallet.

Läs Per Nilssons rapport här.

Stabilitetsplanen är ”medkänsla med huvudlös spekulation”

Mattia$ Svensson skriver på sin blogg ”En vanlig Svensson” om den svenska stebilitetsplanen som riksdagen ska rösta om i dag:

I kristider går det fort, ofta så fort att eftertänksamhet och kritisk prövning hamnar på efterkälken, vilket krattar manegen för demagoger, planer och maktexpansion. Vi ser det hända i detta nu.

Ett exempel är den stabilitetsplan som regeringen presenterade i veckan och som bankas igenom i riksdagen redan imorgon, måndag. Den presenterades som en krisåtgärd, men innebär i själva verket en plan – en femtonårsplan! – för korporativ kontroll över finanssektorn.

Kortsiktigt får vi billiga statliga krediter till en hel marknad och alla nuvarande aktörer, oavsett hur mycket de har misskött sig (exempelvis att vissa storbanker vårdslöst lånat ut enorma summor i Baltikum i en kreditboom uppblåst av ländernas fasta växelkurs mot euron). Ett uttalat mål är att bibehålla nuvarande uppblåsta priser på bostäder, ett annat att ingen aktör ska gå i konkurs. 1500 miljarder ställs alltså till förfogande till förmån för höga bostadspriser och klantiga finansaktörer.

Långsiktigt sjösätts en femtonårsplan för växande fonderad kontroll över samtliga banker och finansinstitut, som avkrävs samverkan med varandra och staten. Att bankerna var för sig hade fått striktare krav på avsättningar hade varit högst rimligt, men denna kollektiva ordning innebär att skötsamma banker tvingas gå i borgen för sämre aktörer istället för att vinna konkurrensfördelar och marknadsandelar på att vara bättre. Notera att den bank som skött sig bäst, Handelsbanken, är de mest skeptiska till planen.

Läs hela inlägget på hans blogg här.

Finanskrisens grund

Jag har i ett flertal inlägg tidigare skrivit den finansiella sub-primekrisen, men här såg jag en satir som fångade det hela. Men jag måste medge att jag dock länge sagt att om jag skulle vara al-Qaidas rådgivare så skulle jag ge dem rådet att ge sig på kaffeindustrin – alla tjänstemannaarbetsplatser i den utvecklade världen skulle gå i stå utan sina kaffeautomater. Och inte har det politiska systemet behövt någon extern hjälp för att tvinga fram osunda lån från banker och bolåneinstitut, det har ju självmant varit drivande på detta område med ägande (Fanny Mae, Freddie Mac och vårt eget SBAB) och lagar (Community Reinvestment Act) för att så skulle ske.

Mer om finanskrisens orsaker

Jag har dragit ungefär samma slutsatser flera gånger tidigare, men i ytterligare en artikel om finanskrisens pekar nu Svenskt Näringslivs chefsekonom på riksbankers ansvar efter att de tillägnat sig sedelutgivningsmonopol:

På 1800-talet fanns i många länder helt privata banksystem. De tryckte egna pengar och hade normalt en hög soliditet för att kunna stå emot förtroendekriser. Det förekom visserligen finanskriser då också – men inte oftare än i dag. Under Sveriges närmare 70 år med ett fribanksliknande system gick inte en enda svensk privatbank omkull. Dessa banker förbjöds fortsätta sin sedelutgivning år 1903, framförallt för att sedelutgivning är en lönsam verksamhet som staten ville lägga beslag på.

När banker inte kunde trycka egna pengar uppstod dock ett problem. I en förtroendekris, när många vill ha mer pengar i madrassen, kunde de inte själva tillgodose efterfrågan. De blev beroende av att Riksbanken snabbt försåg dem med krediter. Så uppstod dagens kontrakt på de finansiella marknaderna. Banker lånar in kort och lånar ut långt. Riksbanken lovar att fylla på när inlåningen från allmänheten sinar.

Därför kan finanskrisen hittills knappast betecknas som ett marknadsmisslyckande. Tvärtom har systemet fungerat ungefär som det var tänkt, med ett undantag. När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers tilläts gå i konkurs spred sig rädslan för att staten inte skulle leva upp till sin sida av kontraktet. Då kom allt i gungning.

Och han fortsätter:

Stater bör självfallet inte driva på kreditbubblor. Den amerikanska staten, påhejad av olika påtryckargrupper, inte minst av den unge advokaten Barack Obama, tvingade banker att ge bostadskrediter till låginkomststagare. Om en bank förmedlade för lite lån i låginkomsttagarområden hotades man med böter eller andra bestraffningar. Den amerikanska bolånemarknaden domineras av två halvstatliga bolånebanker: Fannie Mae och Freddie Mac. Det amerikanska bostadsdepartementet pressade Fannie Mae och Freddie Mac att köpa in mer osäkra bostadslån från andra banker. Enbart under åren 2004-2006 köpte de båda instituten upp sammanlagt 434 miljarder dollar i så kallade subprime-papper. När bankerna märkte att de kunde skicka vidare sina osäkra lån till någon annan spädde det naturligtvis ytterligare på bankernas långivning.

Så gick det också till inför den svenska krisen på 1990-talet. Det var statliga Nordbanken som stod för mest vårdslös utlåning, fick de största solvensproblemen och sade upp mest lån till skötsamma småföretagare – som drogs ner i krisen. Det var också den svenska staten som i decennier hade eldat på en bostadsbubbla med generösa bostadssubventioner.

Läs artikeln i sin helhet här.

Besvenningslöst

Aftonblades gamle nestor på ledarredaktionen, Olle Svenning, ägnar söndagens ledare åt finanskrisen. han skriver bl.a. att ”Det är hög tid att svskaffa ”Wall Street-socialismen””. Och det håller jag med om. Att tvinga marknaden att ge lån, eller för stora lån, till kunder med svag kreditvärdighet medför bara att man bäddar för just en kreditkris. Det är vad de gjort i USA genom Community Reinvestment Act.

I Sverige har statliga SBAB gjort något liknande. Nu får samma politiker som drivit fram detta skörda sin draksådd. Skyldiga är Carter, Clinton (då understödd av dåvarande advokaten Obama) och Bush. De ville tvinga bankerna att ge krediter som de annars inte skulle ha gett. Någon slags socialpolitik genom bank-, och kreditmarknadsregleringar snarare än genom beskattning. Men nu blir det skattebetalarna som likt förbannat får stå för notan såhär i efterhand.

Men Svening har ju som sin intellektuelle tvilling, Lars Ohly, många fel efter sitt enda rätt. Eller var sägs om denna Marxistiska utsaga:

I Storbritannien socialiserar Gordon Brown banker i en takt som påminner något om Attlee-regeringens demokratiseringar efter andra världskriget.

Vad Olle Svenning säger är alltså att de förstatliganden som Storbritaniens förste premiärminister efter andra världskriget gjorde var ”demokratiseringar”. Med det synsättet måste Nordkorea vara världens mest demokratiska land.

Statligt ägande är mycket farligare för ett lands utveckling än en relativt stor socialstat. Socialdemokraterna i Sverige, som Svenning jobbade för under Tage Erlanders tid, genomförde aldrig Efterkrigsprogrammet, även kallat 27-punktsprogrammet, efter förlustvalet i andrakammarsvalet 1948. Detta är minst lika avgörande för vårt välstånd som att den ursprunliga idén från 1976 om löntagarfonder aldrig genomfördes som planerat utan bara i en begränsad form. Storbritannien var från Attlés nationaliseringar av bl.a. gruv-, energi-, järnväg och flygindustrierna ”europas sjuke man” ända fram till att Thatcher med start 1979 återprivatiserade mycket av det som Attle hade förstatligat drygt 30 år tidigare.

När Svenning skriver om förstatliganden/nationaliseringar som demokratiseringar borde det betyda att socialdemokraterna, som han jobbat för, gjorde fel när de inte nationaliserade svensk industri efter kriget.

Ohly och finanskrisen – ett rätt

Under rubriken: ”Så går det när nyliberaler får styra” skriver Lars Ohly på SvD Brännpunkt om finanskrisen. Har har ett rätt och ett fel.

Rätt:

Det är inte giriga direktörer eller generösa bonussystem som orsakat finanskrisen.

-Bonussystemen är ett problem, men de är inte grunden till problemet, det är det faktum att det är OPM (Other Peoples Money) som hanteras som är problemet. Det personliga ägandet är svagt vilket bäddar för en direktörsekonomi där de som får bonusarna egentligen inte tar några risker eftersom de inte äger det de förvaltar. Detta bidrar till ökat risktagande eftersom vad direktörerna riskerar endast är sparken och en fet fallskärm. Går det illa för företaget är det inte deras agna livsverk som riskeras.

Fel:

Det är inte heller för låga räntenivåer.

-Jo delvis, det faktum att Fanny Mae, Freddie Mack p.g.a. sin semioffentliga status kunnat ge billigare lån har bubblan skapats.

Fel:

I stället handlar det om grundläggande fel i det ekonomiska systemet som förvärrats av marknadsfundamentalism och nyliberal ekonomisk politik.

-Community Reinvestment Act, som tvingar bankerna att ge lån till personer som annars inte skulle ha fått lån är politik och inte fri marknad.

Fel:

Till politikens skuld hör att den abdikerat till förmån för marknaden.

-Jag måste upprepa mig: Community Reinvestment Act, som tvingar bankerna att ge lån till personer som annars inte skulle ha fått lån är politik och inte fri marknad.

Fel:

Penningpolitiken skall skötas av en riksbank som uttryckligen inte får ta någon hänsyn till folkvaldas åsikter eller demokratiskt fattade beslut.

-USAs riksbank, Federal Reserve, är mindre oberoende än den Svenska riksbanken. Om en mer oberoende riksdbank är det samma som en mer nyliberal politik så är Sverige nyliberalare än USA. F.ö. så är den oberoende svenska riksbanken inte ett exempel på hur något inte är demokratiskt förankrat. Det är mer att se som en i raden av alla självständiga myndigheter vi har i Sverige. Demokratiskt beslutade, budgeterade och reglerade, men med avstånd till dagspolitik och makthavarnas ”åsikter”.

På följande demokratiska sätt styrs riksbanken;

vi väljer en riksdag, den utser elva ledamöter till riksbanksfullmäktige, de utser i sin tur de sex som ska sitta i direktionen och den som däri ska vara riksbankschef. Denna lösning är demokratisk och transparent. Reglerna och målen som riksbanken har att hålla sig till är dessutom beslutade av riksdagen. Allt detta går även att ändra demokratiskt.

Fel:

En stor och robust välfärdsektor är ett skydd mot spekulativt slöseri.

-Hade så varit fallet hade vi aldrigt upplevt kriser i Sverige. Dessutom har det största slöseriet i Sverige alltid varit offentligt. Det är bara staten som uthålligt kan slösa med pengar. Företag som gör så går förr eller senare i konkurs. På vilket sätt hade vi nytta av varvsstödet på 70-talet? Och vem stod för detta varvsstöd?

Fel:

En stark allmännytta med många hyresrätter till låga hyror är ett smörjmedel i ekonomin…

-Om detta hade varit sant så hade det varit enkelt och snabbt att få ett hyreskontrakt i centrala Stockholm, Göteborg eller någon av de större universitetsorterna. Alla vet att så inte är fallet.

Fel:

När staten minskar sitt ägande ökar spekulationsekonomins omfattning. Planerna på utförsäljning av SBAB och Nordea måste därför omedelbart avbrytas.

-Faktiskt inte bara fel utan exakt raka motsatsen. Det var SBAB som avskaffade topplånen över 75 procent av köpeskillingen och det var SBAB som började tillåta 95 procents belåning. Och det var de semistatliga företagen Fanny Mae och Freddie Mac som gav lån till icke kreditvärdiga låntagare i USA.

Fel:

Vi behöver starka offentliga aktörer på finansmarknaden. Det gemensamma ägandet av Nordea bör därför öka.

-För att göra vaddå? För att som SBAB bidra till att öka riskexponeringen för kreditsvaga låntagare?

I övrigt skulle jag bara vilja påpeka för kamrat Ohly att alla som inte är kommunister är inte ”nyliberaler”. De kan t.ex. vara socialdemokrater, kristdemokrater eller moderater. Eller republikaner eller demokrater.

Mer om politiken bakom finanskrisen

På DN skriver nu även Hans Bergström om den politiska bakgrunden till sub-primelånkrisen under rubriken ”Finanskrisens skuld”:

En analys av vad som faktiskt hände i USA visar framför allt en sak: politiska beslut och myndighetsbeslut har spelat en avgörande roll för framväxten av den bubbla som till sist sprack.

Det är tydligt att politisk populism som går att datera till Carter (Den första Community Reinvestment Act från 1977), Clinton och nu Bush har en mycket stor del av ansvaret för den nuvarande finanskrisen.

Man kan säga att de politiska beslut som tvingade fram billiga lån till insolventa låntagare nu resulterar i att samtliga skattebetalare får betala notan till detta. Det är socialstaten i sin kärna. Politiska beslut för att hjälpa mindre bemedlade som nu betalas av samtliga skattebetalare. Det är bara det att nu kommer det som en ostoppbar konsekvens av politiken i stället för som konsekvens av skatt och fördelningspolitik. Och allt kokar ner till det vanliga: det finns inga fria luncher.

Och i Sverige har vi haft statliga SBAB som eldat på brasan med slopade topplån och belåning upp till 95 procent och slopade krav på amortering.

Läs Hans Bergströms informativa bakgrundsartikel här.

”Politikerna bär störst ansvar för finanskrisen”

Under rubriken ”Bubblan som sprack” redogör Stefan Fölster och Jonas Frycklund i dagens Aftonbladet för de politiska orsakerna till den amerikanska sub-primekrisen. Och presidentkandidaten Barak Obamas direkta inblandning i denna giftbrygd. De skriver:

Politikerna bär störst ansvar för finanskrisen

Åtskilliga svenskar och amerikanare hytter i dessa dagar med näven åt vårdslösa bankdirektörer när boräntor stiger och varslen duggar tätt. De har helt rätt. I den svenska bankkrisen 1992 garanterade regeringen att ingen bank skulle behöva stänga porten, men att aktieägarna i konkursmässiga banker skulle förlora allt, och att direktörerna i dessa skulle sparkas utan fallskärmar. Så skedde också i Gotabanken och Nordbanken. Även för USA hade detta varit en rakare hantering än det nu antagna krispaketet.

Vårdslösa bankdirektörer är emellertid inte ensamt ansvariga för krisen. I debatten blundas det för elefanten som står mitt i rummet.

Den amerikanska bolånemarknaden domineras av två bolånebanker, Fannie Mae och Freddie Mac. Båda var en gång offentliga myndigheter, som halvt om halvt privatiserades. De fick en fortsatt en indirekt statlig garanti vilket har gett tillgång till billigare krediter. Dessutom fick de skattefrihet och lägre kapitaltäckningskrav. Allt detta har gett en konkurrensfördel gentemot privata banker.

Fannie Mae och Freddie Mac-konstruktionen har varit speciellt destruktiv eftersom den byggt på att eventuella vinster gått till aktieägarna och eventuella förluster till staten. En anordning som nästan garanterat leder till ökat risktagande. Båda instituten har genom åren satsat stora resurser på lobbying för att kunna behålla sina statliga dusörer.

Den amerikanska staten påhejad av olika påtryckargrupper, menade på 1990-talet att det förekom diskriminering på lånemarknaden. Radikala grupper som ACORN kampanjade för rätten till bostadslån. Vid den här tiden företräddes ACORN av den unge advokaten Barack Obama. Det här ledde till flera populistiska förslag. Genom Community Reinvestment Act tvingades bankerna att ge bostadskrediter till låginkomststagare. Man införde en statlig rating som mätte hur många kontor bankerna hade i låginkomstområden och hur många lån de förmedlade där. Om man hade en för dålig CRA-rating så hotades man med böter eller andra bestraffningar, som att inte få eventuella fusioner godkända.

Dessutom pressade det amerikanska bostadsdepartementet Fannie Mae och Freddie Mac till att köpa in mer av den här typen av osäkra bostadslån från bankerna. Det började redan 1992 när bostadsdepartementet blev regleringsmyndighet för instituten. Under Bush-regeringen eskalerade det hela och under åren 2004 – 2006 köpte de båda instituten upp sammanlagt 434 miljarder dollar i subprime-papper. När bankerna märkte att de kunde skicka vidare sina osäkra lån till någon annan spädde det naturligtvis ytterligare på bankernas långivning.

Efter 11 september-attacken sänkte den amerikanska centralbanken kraftigt sin styrränta som ditintills hade legat på 6,5 procent. År 2003 hade man kommit ända ner till en styrränta på en procent. Den amerikanska centralbanken är självständig, men den är trots allt en del av staten och genom sin ränteaktivism spädde man på kreditexpansionen ytterligare under de här åren.

Huvudaktören i det amerikanska dramat som just nu spelar upp sig inför världens ögon är inte marknadens aktörer. Det är staten. Så var också fallet i den svenska krisen. Det var statliga Nordbanken som stod för den mest vårdslösa utlåningen, fick de största solvensproblem, och sa upp mest lån till skötsamma småföretagare som drogs ner i krisen. Det vara också den svenska staten som i decennier hade eldat på en bostadsbubbla med generösa bostadssubventioner. Till skillnad från bankdirektörerna förlorade de ansvariga politikerna ingenting när bubblan sprack.

Därför är också ropen på mer reglering av finansmarknaden missriktade. Finansmarknaderna tillhör i dag de mest reglerade branscherna. Ändå förekommer i stort sett samma bubblor och krascher som innan regleringarna infördes. Det är inte mer regler som behövs utan mer av en gammaldags och ganska självklar medicin: Den som spekulerar ska själv stå för fiolerna.

Jonas Frycklund, Stefan Fölster

DN och den amerikanska finanskrisen

På DN-KULTUR skriver TV-recensenten Johan Croneman om TV-krisen med anledning av den amerikanska sub-primelånkrisen eller ”finanskrisen”:

”Rapporteringen om den ekonomiska krisen är mer än massiv – jag har sett väldigt väldigt få inslag som förmått förklara vad krisen handlar om. Och kritiken mot banker och spekulationer lyser nästan helt med sin frånvaro. Finns det inga radikala ekonomiska journalister som står på spararnas sida? Finns det någon ekonomijournalistik som inte uteslutande ägnar sig åt att vara hejarklack till börsen?

Samma dag i samma tidning, fast i DN-EKONOMI återfinns följande av Jenny Clevström under rubriken ”Krisen ett misslyckande för marknadskrafterna”:

”Robert Greifeld (vd Nasdaq OMX) menar att planen i sig innebär ett misslyckande för den fria marknaden.

-För den representerar helt klart ett misslyckande vad gäller reglering och ett misslyckande för marknadskrafterna”

Alltså, TV gnäller inte på marknaden, men det gör minsann DN. Att Greifeld framhåller misslyckande för reglering före marknaden i sitt svar hindrar inte DN-EKONOMI från att i rubriken bara fokusera på… just det… marknaden.

Hur som helst så undrar man ju om inte TV-recensenten Croneman har hört om ”sub-primekrisen” i TV. Det har jag gjort sedan i våras, utan att vara TV-recensent. Och det är just det som är kärnan i krisen – lån till svaga låntagare. Sedan är det givetvis relevant att diskutera hur det kommer sig att detta utvecklats till ett så gigantiskt problem.

Hade det inte varit för den lag/reglering som kallas Community Reinvestment Act och den amerikanska riksbankens enprocentiga ränta 2003-2004 så hade det knappast sett ut som det gör i dag.

Onaturligt billiga lån till svaga låntagare – kris någon? Frågan är:

  1. vem som skrivit den lagen, är det marknaden så är krisen ett marknadsmisslyckande, om inte…
  2. vem som låtit den amerikanska riksbanken hålla räntan på en procet under ett helt år

Vi har ju tidigare fått läsa i DN-KULTUR att svenska media är partisk till förmån för McCain och republikanerna. Jag skrev om det här. Det brukar från tidningshåll framhållas hur bra just tidningar är på att förklara och ge bakgrundsinformation i förhållande till TV. Tur vi har DN så att vi verkligen får veta hela storyn när det gäller nyheter från USA.