Kategoriarkiv: Historia

Finlands självständighetsdag

6 december 1917 är Finlands självständighetsdag.

Lenin hade före den ryska revolutionen talat om alla folks oberoende.

Den Kejserliga senaten för Finland, hade efter februarirevolutionen tagit över alla regeringsbestyr i Finland (jag vet inte om den bytte namn och tog bort ”Kejserliga” när Kejsaren abdikerade 23 februari 1917).

Pehr Edvind Svinhufvud, 1917 chef för Kejserliga senaten för Finland, utropade Finlands självständighet och åkte till St Petersburg och tog personligen Lenin i hand på Finlands självständighet.

31 december 1917 ratificerades Finlands självständighet av den ryska Bolsjevikregeringen och 4 januari 1918 godkändes självständigheten av parlamentet/duman. Därefter följde erkännande från resten av världens länder.

De gränser som Lenin och därmed Sovjetryssland gav Finland, är de som återfinns på kartan ovan. De gällde fram till Vinterkrigets slut och Moskvafreden 1940.

Skotten i Mainila – Sovjets casus belli för vinterkriget 1939

Skotten i Mainila – Sovjets ”incident” för att starta Vinterkriget mot Finland 1939.

På eftermiddagen den 26 november 1939 besköt Sovjetryssaland den egna ryska byn Mainila, precis på den ryska sidan om gränsen till Finland på Kareliska näset. På kvällen samma dag gick Moskvaradion ut och fördömde den ”finska” aggressionen. De hävdade att fyra Ryska soldater dödats. Kanske stämde just den uppgiften, men det var inte finnarna som skjutit med sitt artilleri, det var ryssarna själva. Detta erkände senare en rysk krigsfånge. Och 1994 medgav även den dåvarande Ryska presidenten Boris Jeltsin att så varit fallet. En finsk undersökning direkt efter händelsen visade att inget finskt artilleri varit placerat inom räckvidd vid det aktuella tillfället. Skotten i Mainila var Stalins och Sovjetrysslands officiella casus belli – krigsorsak.

Dagen efter sa Sovjetryssaland upp den tioåriga icke-angreppspakteten som tecknades med Finland 1934. Finländarna kunde sedan se stora Sovjetryska truppsammandragningar vid gränsen. Något som givetvis planerats långt innan incidenten i Mainila. Från ingenting går det inte att dra ihop 460.000 man, 1500 stridsvagnar och 1000 flygplan på fyra dagar i den oländiga skogs-,och sjöterrängen mellan Finland och Ryssland.

Sovjetryssland hade sedan 1938 framfört militära krav på Finland och efter att Molotov-Ribbenroppakten ingicks med Nazityskland 23 augusti 1939 (vilken finnarna kallade för djävulspakten) meddelade Stalin att kraven på finska landavträdelser på Kareliska näset inte var förhandlingsbara. Detta trots att det var Sovjetryssland och Lenin Själv som tog den finska representanten Pehr Evind Svinhufvud i hand på Finlands självständighet 1917 inom de gränser som ännu 1939 var de gällande.

Finnarna hade under Moskvaförhandlingarna gjort vissa eftergifter, men inte fullt ut givit vika för de Sovjetryska kraven med argumentet att Tjeckoslovakien inte fått behålla sin frihet efter sina landavträdelser efter Münchenöverenskommelsen 1938. Nu vet man att Ryssarna planerat att ta hela Finland så den dåvarande finska statsledningen med president Kyösti Kallio i spetsen gjorde en riktig bedömning, såhär i historiens efterklokhet, att inte ge efter.  Stalin och Sovjetryssland hade inte för avsikt att nå någon överenskommelse med Finland. Förhandlingarna vara bara ett spel under tiden som anfallsplanerna förbereddes. Sovjetryssland ville ha hela Finland, med krig om de inte gav sig som de baltiska staterna precis gjort.

Vi ska vara tacksamma även i Sverige för detta.

Det finns uppenbara liknelser med hur Molotov-Ribbentroppaktens andra signatärmakt, Nazityskland, skaffade sig sitt casus belli 31 augusti inför anfallet på Polen 1 september 1939 då man klädde ut SD-soldater i polska uniformer och ”intog” den tyska radiostationen i Gleiwitz. Hitler meddelade i sitt radiotal 1 september att ”elden besvarades sedan kl. 05.00.”

”Krisen en möjlighet att ge till de som röstar rätt”

Stanfordprofessorn och ekonomen Thomas Sowell skriver om den ekonomiska krisen.

Han konstaterar att talet om att den liknar 30-talsdepressionen i magnitud är fel samt att krisen är en ”gyllene möjlighet för politiker att fundamentalt förändra ekonomin och leka Robin Hood, genom att ta från de som troligtvis inte kommer att rösta på dem och ge en del av dessas pengar till de som kommar att rösta på dem.

Och till sist jämställer Sowell F.D. Roosevelts krispolitik politik med företrädaren Hoovers och varnar för att Obama kan komma att förlänga Bushs felaktiga krispolitik på ett liknande sätt.

Läs Sowells artikel här.

Pensionsreformens historia

Danne Norling skriver om pensionsreformen och det seminarium som hölls på Timbro i samband med att Margit Gennsers bok om densamma presenterades. Han skriver på sin blogg:

Det gamla ATP var instabilt. En reform var nödvändig. Skulle man då kunna övergå från socialistisk skattefinansiering till liberal avgiftsfinansiering? Mot alla odds gick socialdemokraterna med på detta. Detta var utredaren Margit Gennsers förtjänst.

Idag hade Timbro ett lunchseminarium om införandet av det nya pensionsstemet som riksdagen beslutade om 1994. Anledningen var publiceringen av boken Pensionsreformen – Ideologi och politik skriven av förra riksdagsledamoten Margit Gennser (m). Denna kompromissprodukt innehåller flera liberala principer vilket har förvånat historieforskarna. Hur kunde socialdemokraterna så snabbt och enkelt överge ”juvelen i kronan” i det socialistiska välfärdsbygget, frågar de. Och i andra länder förvånas man över Sveriges förmåga att införa ett så omvälvande system.

Boken innehåller dels en historieskrivning av pensionsfrågans utveckling i Sverige under efterkrigstiden och dels en diskussion om hur ett pensionssystem borde utformas.

Läs resten av Danne Norlings bloggpost på hans blogg här.

En del debattörer, såväl borgerliga som socialdemokratiska, diskuterar reformen som om socialdemokrternas lurades till den ovetandes om vad de gick med på. Jag ser det inte så. Jag ser det som ett styrkebesked för socialdemokratin att de kunde se så nyktert på frågan och vara så konstruktiva. Denna, en av Sveriges viktigaste reformer, de senaste 25 åren, inger trots allt hopp om långsiktighet och om realism. Och det är ju trots allt ett statligt pensionssystem och inte ett privat. Dock et statligt pensionssystem som är knutet till den realekonomiska tillväxten och inte en gökunge som det socialistiska ATP-bedrägeriets kjedjebrev.

Tyvärr försvaras inte denna reform i debtten av socialdemokratin så som den borde, men det är väl så att i den dagliga debatten kan de inte frångå slagorden och klasskampsretoriken. Men hade de gjort det hade de säkerligen fått högre förtroende bland mittenväljare som inte tilltalas av marxistisk klasskampsretorik utan vill ha en långsiktigt fungerande ekonomi.

11-11-11 Första världskriget tar slut

Första världskrigets vapenstillestånd undertecknas kl. 05.10 i Compiègneskogen 1918-11-11 och börjar gälla kl. 11. Den elfte timmen den elfte dagen den elfte månaden, därav 11-11-11. Det är den tyska delegationen ledd av den civile statssekreteraren Matthias Erzberger som står inför den högste allierade befälhavaren, franske marschalken Ferdinand Foch.

Nazisterna skulle senare använda det faktum att det var en civil tjänsteman som undertecknade vapenstilleståndet i dolkstötslegenden. Och Hitler skulle 1940 dra fram den gamla tågvagnen ur muséet för att förödmjuka fransmännen på samma plats.

Såhär 90 år efter vapenstilleståndet i första världskriget är det fortfarande nationell helgdag i Belgien, Frankrike och Kanada. Det hålls två tysta minuter och kyrkklockorna ringer. I Storbritannien och USA är elfte november Veterans Day. Det dog fler för de Västeuropeiska segrarmaktern under första världskriget än under andra världskriget.

Tyskland provocerade medvetet fram kriget och det är moraliskt viktigt att Tyskland förlorde kriget. Men freden i Versailles 1919 var hämnd och förödmjukelse i stället för demokrati och återuppbyggnad.

En mycket intressant och viktig bok om första världskrigets upprinnelse, som gör upp med den vanligt förekommande uppfattningen att det var allianssystemen som ostoppbart utlöste kriget skrevs av David Fromkin 2004. Läsning anbefalles. Ingen annan av mina böcker har jag lånat ut till vänner så många gånger. Den har alltid har varje gång rönt uppskattning. En given present till den historieintresserade såhär inför julen.

Obama drömmer om Clintons fredsår…

Nu ska vi se…

“Det är dags för fred och välstånd som under 90-talet” sa Obama under ett valmöte I Florida I förrgår med Bill Clinton sittades jämte sig på scen.

Krig under Clinton:

1991-2003 Flygförbudszoner i Irak (ärvd konflikt, men Clinton utökade flygförbudszonen 1996)

1992-1995 Bosnien /Serbien (ärvd konflikt)

1993 World Trade Center- bombningen (al-Qaida)

1993 Slaget om Mogadishu (ärvd konflikt)

1994 Rwanda

1998 Ambassadbombningarna I Dar es Salaam, Tanzania and Nairobi, Kenya (al-Qaida)

1999 Kosovo

2000 Jagaren USS Cole (al-Qaida)

Ta i beaktande att George W. Bush I valet år 2000 mot Al Gore lovade att inte engagera sig så mycket i konflikter utomlands. Som alla vet ändrades allt den 11 september 2001, knappt nio månader efter att Bush tillträtt som president. Min slutsats är att USA som världens mäktigaste militärmakt och världens största ekonomi aldrig kan tro att det går hålla sig utanför världens konflikter. Frågan är snarare hur man hanterar sådana.

Clinton drog uppenbarligen sig för att ingripa, men han slapp inte för det. Och är det någon som med facit i hand varit emot att han varit lite mer aktiv i Bosnien/Serbien och Rwanda? En lätt amerikansk division hade kunnat stoppa folkmordet i Rwanda. Ett snabbare ingripande i Bosnien/Serbien hade räddat många liv och kanske gjort att Kosovokriget aldrig behövt äga rum. Och varör såg inte Clinton att al-Qaida var systematiska i sina attacker mot amerikaner och amerikanska intressen? Efter ambassadbombningarna 1998 skickade han ett tjog kryssningsmissiler mot några tält i Afghanistan och Sudan. Det löste inte problemet, men gjorde en massa muslimer sura. Vi vet hur det gick… 11 september…

F.ö. så pågår färre krig just nu, i slutet av Bush-eran, än någonsin. Dick Erixon har skrivit om det här.

Besvenningslöst

Aftonblades gamle nestor på ledarredaktionen, Olle Svenning, ägnar söndagens ledare åt finanskrisen. han skriver bl.a. att ”Det är hög tid att svskaffa ”Wall Street-socialismen””. Och det håller jag med om. Att tvinga marknaden att ge lån, eller för stora lån, till kunder med svag kreditvärdighet medför bara att man bäddar för just en kreditkris. Det är vad de gjort i USA genom Community Reinvestment Act.

I Sverige har statliga SBAB gjort något liknande. Nu får samma politiker som drivit fram detta skörda sin draksådd. Skyldiga är Carter, Clinton (då understödd av dåvarande advokaten Obama) och Bush. De ville tvinga bankerna att ge krediter som de annars inte skulle ha gett. Någon slags socialpolitik genom bank-, och kreditmarknadsregleringar snarare än genom beskattning. Men nu blir det skattebetalarna som likt förbannat får stå för notan såhär i efterhand.

Men Svening har ju som sin intellektuelle tvilling, Lars Ohly, många fel efter sitt enda rätt. Eller var sägs om denna Marxistiska utsaga:

I Storbritannien socialiserar Gordon Brown banker i en takt som påminner något om Attlee-regeringens demokratiseringar efter andra världskriget.

Vad Olle Svenning säger är alltså att de förstatliganden som Storbritaniens förste premiärminister efter andra världskriget gjorde var ”demokratiseringar”. Med det synsättet måste Nordkorea vara världens mest demokratiska land.

Statligt ägande är mycket farligare för ett lands utveckling än en relativt stor socialstat. Socialdemokraterna i Sverige, som Svenning jobbade för under Tage Erlanders tid, genomförde aldrig Efterkrigsprogrammet, även kallat 27-punktsprogrammet, efter förlustvalet i andrakammarsvalet 1948. Detta är minst lika avgörande för vårt välstånd som att den ursprunliga idén från 1976 om löntagarfonder aldrig genomfördes som planerat utan bara i en begränsad form. Storbritannien var från Attlés nationaliseringar av bl.a. gruv-, energi-, järnväg och flygindustrierna ”europas sjuke man” ända fram till att Thatcher med start 1979 återprivatiserade mycket av det som Attle hade förstatligat drygt 30 år tidigare.

När Svenning skriver om förstatliganden/nationaliseringar som demokratiseringar borde det betyda att socialdemokraterna, som han jobbat för, gjorde fel när de inte nationaliserade svensk industri efter kriget.

Pingströrelsen vill äntligen inte vara en myndighet

I dag lördag skriver pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin på SvD Brännpunkt att Pingströrelsen kompromissar i en artikel med rubriken ”Vi avstår från vigselrätten”:

Röster höjs redan nu för att tvinga alla vigselförrättare att viga även samkönade par. Det är inte en framkomlig väg.

Bättre är då att kyrkor och samfund, inklusive mitt eget, Pingströrelsen, tackar nej till vigselrätten och accepterar att enbart staten legaliserar äktenskapet – oavsett om det är mellan man och kvinna eller samkönade par.

På SvD Brännpunkt den 29/9 föreslog RFSU att den nuvarande partnerskaps- och äktenskapsbalken sammanförs i en gemensam samlevnadsbalk och att staten sköter registreringen av de civilrättsliga avtalen.

Det är en tilltalande tanke och skulle troligen lösa de knutar som många kyrkoledare och politiker ännu brottas med.

Hur sedan paren väljer att inrama den juridiska delen står var och en fritt. Par som har en religiös övertygelse vill säkert få äktenskapet bekräftat i kyrkan, moskén eller synagogan. Icke-religiösa kanske väljer en annan inramning.

En civil samlevnadsbalk oberoende de religiösa trossamfunden är en rimlig väg att gå när politiker nu vill ändra den nu fungerande ordningen. Då bevaras den religiösa tros- och samvetsfriheten och vi kan lägga åratal av het debatt bakom oss. Jag rekommenderar regeringen att allvarligt överväga denna lösning, som jag också tror sänder en signal om respekt för alla berörda parter.

En ordning där kyrkor och samfund frikopplas från den juridiska processen kommer också att vinna gillande bland dem som av principiella eller ideologiska skäl anser att kyrkor och samfund helt bör frikopplas från staten.

Detta är ju just exakt som det rimnligen borde vara i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet. Tyvärr har inte politiska partierna, med undantag för miljöpartiet, kunnat fatta detta.

Jag tror att det går att förklara med vår långa hiostoria med en statskyrka. Detta går tillbaka till Västarås riksdag 1527 där Gustav Vasa avskaffade katolisismen i Sverige och Sverige som första land i världen fick en protestantisk statskyrka. Mellan 1527 och år 2000, alltså i 473 år har vi haft en statskyrka som agerat som en statlig religionsmyndighet. Detta har gjort det svårt för svenskar att fatta att det går att skilja på det religiösa och det juridiska. Men nu såhär i elfte timmen kanske poletten håller på att trilla ned. Tidigare har RFSUs generalsekreterare, Åsa Regnér, också skrivit rimligt på Brännpunkt.

Kanske håller vi på att bli rimliga i det här landet. Föreninger, vilket är vad trossamfund är, ska inte sköta myndighetsutövningen. Det ska staten göra. Alltså ska vi ha ett juridiskt gällenade civilrättsligt avtal som staten tillhandahåller lika för alla, med knökigt undantag för månggifte (alla är ju inte så liberala som jag). Vad sedan olika föreningar gör för att cermoniellt befästa och fira detta ska sedan inte staten lägga sig i.

Till slut är det ju typiskt att den f.d. statliga kyrkan inte var först på plan, utan pingströrelsen. Stt den statskyrkla som haft en ärkebiskop som sagt att en präst inte behöver tro på gud missar detta får väl tillskrivas ambivalemnsen det innebär att vara den tidigare statskyrkan i en sekulariserad och politiskt korrekt stat. Jaja. Nu är frågan om det politiska systemet kan samlas kring denna, miljöpartistiska RFSU-pingströrelselinje. Jag hoppas det. Gör om gör rätt. Snälla Beaatrice Ask.