Kategoriarkiv: Knark

De svenska partierna är inte normala

I bland brukar jag säga att vi har världens sämsta vänster i Sverige. För att vara i en demokrati alltså. Och detta eftersom vänstern i Sverige är så socialt paternalistisk. I ekonomiska frågor är vänstern som vänstern i den demokratiska världen är mest, de har bara fått styra oproportionerligt mycket under efterkrigstiden. Fakta på marken är således lite extrem i Sverige med ett skattetryck bland de högsta i världen, men det är snarare en effekt av det långa regeringsinnehavet än någon radikalare ideologi än i systerpartierna i andra demokratiska länder.

Det som gör den svenska vänstern så unik är att den är så paternalistisk i livsstilsfrågor. Det ska vara systembolag med skyhöga alkoholpriser, krångliga och dyra processer kring utskänkningstillstånd, krav på vakter, inhägnade områden och servering av varm mat vid serveringsställena. Allt för att göra det nästan omöjligt för den hårdbeskattade arbetarklassen att kunna gå på krogen och äta middag med vin och öl, så som de oftare gör i resten av Europa. Till detta kommer att vänstern i Sverige driver en amerikanskt repressiv narkotikapolitik. Det var den socialdemokratiska regeringen som på 80-talet kriminaliserade innehav för eget bruk och konsumtion. Den som super för mycket får hjälp, den som tar för mycket av andra droger får fängelse. Att ”högern” eller konservativa driver denna linje på många hålla är tyvärr som det brukar vara i andra demokratiska länder. Och det är detta som gör ”högern” så oattraktiv enligt många. Men i Sverige delas denna högersjuka av vänstern så till den milda grad att det är vänstern som mer än kyrkan driver på denna statliga livsstilspaternalism. Det är därför jag tycker mig ha fog för påståendet att vi har världens sämsta vänster i Sverige eftersom vänstern i Sverige står för ofri ekonomi OCH social paternalism. Borgerligheten står för friare ekonomi och som vanligt – och tyvärr – för social paternalism.

Således kan man inte genom att välja vänster eller borgerlighet påverka den statliga sociala paternalismen i allmänna val i Sverige. Vilket är något frustrerande. Vi kan bara välja mellan stor och jättestor offentlig sektor, eftersom den sociala paternalismen inte är uppe för diskussion. Dock finns det en liten unik faktor i Sverige och det är moderaterna. Moderaterna är något så unikt som ett parti som är allmänt oradikalt, men dock, borgerligt i ekonomiska frågor, men med en unik liberal syn vad gäller livsstilsfrågor. Detta syns vad gäller synen på alkoholfrågan, homoäktenskapsfrågan, abortfrågan och en rad andra symbolfrågor där ”högerpartier” faktiskt ofta tycker tvärt om. Dock gäller detta såklart inte narkotikafrågan, men dock.

Moderaterna är något så unikt som ett ”högerparti” som är liberalt i ekonomiska frågor och tolerant liberalt i livsstilsfrågor. Det är detta som förklarar att det största ”högerpartiet” i Sverige är som störst i storstäderna och relativt sett som svagast på landsbygden. I nästan alla andra demokratiska länder är det tvärt om. Vänstern (som då är socialt liberal) är stark i storstäderna och högern (som då är socialt parternalistisk)  är stark på landsbygden.

Så, de enda svenska partierna som är som sina systerpartier i resten av världen är kristdemokraterna och folkpartiet. Centern har som bekant bara systerpartier i Finland och i Norge, men nu när de blivit allt mer liberala, i takt med att böndernas andel av befolkningen hamnat kring en procent av befolkningen, så ska de nog räknas som ett helt vanligt mittenliberalt parti och därför räknas vara normala enligt det internationella betraktelsesättet.

Övriga partier i Sverige är inte som sina systerpartier i resten av den demokratiska världen.

De tre vänsterpartierna avviker genom att vara som högerpartier brukar vara i många livsstilsfrågor.

Och moderaterna avviker avviker genom att vara som vänsterpartier brukar vara i många livsstilsfrågor.

Socialdemokraterna och socialstyrelsen byter plats

Och detta är inte på väg bort, det är snarare på väg att cementeras.

Socialdemokraterna och socialstyrelsen byter plats vad gäller synen på nyttan med sprutbytesprogram för ”narkomaner” (läs. i det här fallet heroinister).

På den socialdemokratiska kongressen beslutades nämligen att de ska bli ännu mer amerikaniserade och repressiva i sin syn på narkotikaproblemen när de nu bestämde sig för att vara emot sprutbytesprogram. Läs om det här.

Några dagar senare gick chefen för socialstyrelsen, tillsammans med cheferna för smittskyddsinstitutet och folkhälsoinstitutet ut på DN-debatt och argumenterade för den nu mera vetenskapligt undersökta nyttan för minskad spridning av HIV och hepatit med sprutbytesprogram. Läs DN-debattaren här.

I Sverige finns bara narkotikamissbrukare

I Sverige finns bara narkotikamissbrukare. I den svenska drogdebatten skiljer man aldrig på brukare och missbrukare. Jo alltså, om det gäller alkohol så anses det finnas sådana som dricker alkohol utan att offentligt och språkligt klassas som missbrukare. Men om det gäller ”knark” eller narkotika så är alla missbrukare – för livet. Den som rökte marijana ”the summer of love 1967” är i den svenska debatten att betrakta som en ”narkotikamissbrukare”. Man kan inte bruka någon slags narkotika utan att missbruka den och därmed vara på väg ned i förnedring, kriminalitet och förtida död. Ni känner igen debatten. Och retoriken. Staten backar upp denna syn, så det är något officiellt över detta.

Är detta ett problem? Ja det är ett problem, eftersom det blir svårt att problematisera det där med droger. Det blir svårt att föra en nyanserad diskussion. Det blir svårt att diskutera skademinimering eftersom det anses vara en diskussion på det sluttande planet. Därför gäller det att vara kategorisk.

Detta har gått så lång att det satt sig på språket. Narkotikaanvändning, eller narkotikabruk finns inte på svenska, bara narkotikamissbruk finns.

Det som Europeiska kommissionen på engelska ger rubriken ”Drug use in Europe under the microscope” blir i sin svenska översättning till ”Narkotikamissbruket i Europa under mikroskopet”.

Bloggen Chris Ramblings hittade, och skrev om, just detta exempel här.

Således har vi har två knarkmissbrukare i regeringen, Sven-Otto Littorin och Anders Borg har båda medgett att de prövat/testat narkotika.

Och i den förra regeringen hade vi tre ministrar som  medgett att de prövat/testat narkotika, Mona Sahlin, Thomas Bodström och Gunnar Lund.

De borde samtliga – enligt den offentliga retoriken – sitta inne och inte i regeringen. Det skulle både de och samhället varit förtjänt av. Hur illa skulle det inte kunnat gå för dem annars? Eller…?

Vem var offret när Kleerup tog kokain?

Om det inte finns något offer…

…hur kan man då bli dömd att betala 500 kronor till brottsofferfonden?

Artisten Andreas Kleerup har erkänt att han hade tagit knark. Han blev tagen av polisen vid Grammisgalan 7 januari i år, och för sitt erkända ”knarkande” blev han fälld i domstol för ringa narkotikabrott. Han blev dömd till dagsböter, som i hans fall summerar till 9000 kronor och utöver detta ska han även betala 500 kronor till brottsofferfonden.

Hur knäppt är inte det? Vem var offret när Kleerup drog i sig kokain? Han har inte misshandlat någon, han har inte tvingat i någon annan ”knark”, han har inte sålt ”knark”, han har inte stulit något, han har inte rånat någon – tja Kleerup har faktiskt inte skadat någon annan människa det minsta.

Kleerup verkar faktisk vara en riktigt bra samhällsmedborgare. Han har t.ex. skänkt sina royalties  från nedladdningar av låten ”With Every Heartbeat” till Hjärt-Lungfonden. Vi andra Svenskar tackar via våra demokratiskt styrda och finansierade lagar, polis och domstolar med att döma honom till 9500 kronor i böter för att han ”knarkat”. För det är vi andra som gett oss på Kleerup via dessa våra ombud. Dock inte med mitt stöd, men väl med min finansiering såklart…

Narkotikapolitiken är bara så knäpp. Det är så att man vill börja ”knarka” i ren protest, fast den här veckan räcker det med att snusa för att protestera mot dumheter. Ni kanske kommer ihåg att kristdemokraternas förstanamn I det stundande Europaparlamentsvalet, Ella Bohlin, vill förbjuda snus i Sverige.

USA:s förbudstid upphörde för 75 år sedan

Vi ska vara glada för att vi bara fick motboken efter vår folkomröstning 1922 om rusdrycksförbud med tanke på vad det amerikanska alkoholförbudet gjorde för att skapa maffia, kriminalitet och vitt spridd korruption bland politiker, poliser och domstolar. Och på det hela misstro mot rättsstaten.

Dessutom brukar det sägas att förbudstiden gjorde att folk började dricka starkare rusdrycker än tidigare eftersom de svagare helt enkelt var svårare att dölja och transportera. Mer sprit och mindre öl alltså. Och med sämre och i bland rent av farlig kvalité eftersom sprit maskerades till teknisk sprit med en massa tillsatyser (brännvin maskerades till träsprit).

När rusdrycksförbudet försvann återkom bara hälften av bryggerierna, småskaligheten försvann och detta är förklaringen till de smaklösa amerikanska ölen (nåja, det har blivit bättre sedan 80-talet).

Om man funderar vidare kring vår pågående ”förbudstid” för narkotika så återfinns mycket av samma problematik. Det skapar kriminella gäng (maffia), korruption och sliter hårt på rättsstaten. Och det leder till starkare droger, dessutom av mer osäker och ibland ännu farligare kvalité. Bara det faktum att i Sverige röker folk hasch i stället för marijuana, men i Holland röker folk oftast den svagare marijuanan tyder på att vår mer repressiva narkotikalagstiftning av amerikansk typ leder till att starkare droger används som ett direkt resultat av den restriktiva politiken.

Colombianer: ”Legalisera knarket”

Givetvis är rubriken inte något som Colombias regering sagt, men väl två Colombianer som kom till tals i ett reportage i kvällens ”Världen i fokus” på TV8.

På Världen i fokus hemsida står:

Världen i Fokus har besökt Colombia, ett land där narkotikapengar finansierar gerillagrupper. Trots USA:s stora bistånd för att begränsa odlingarna har produktionen av kokain inte minskat nämnvärt. I landet höjs nu röster för en legalisering av narkotikan. Vår gäst i studion är Walter Kegö, senior fellow vid Silk Road Studies och fd chef för narkotikaroteln vid Rikskriminalen.

Walter Kegö, som f.ö. blev nationellt känd som en av de två poliserna från SÄPO under Palmeutredningen, gjorde en blek figur i Studion. Av all den ”mobilisering mot narkotika” som gjort Colombia till en knarkstat behövdes bara mer av samma så skulle allt ordna sig verkade han mena.

TV8 var modiga som släppte in ett reportage av detta slag i sin kanal, något som SvT aldrig hade vågat med sin politiska ledning i styrelsen, men så modiga att de tog in någon att diskutera reportaget med Walter Kegö, som är en av tio tjänstemän på socialdepartementet från regeringenss ”Mobilisering mot narkotika”, var de tyvärr inte. Det hade kunna bli en bra debatt med t.ex. Frihetsfrontens ordförande Henrik Alexandersson. Synd. Men TV8 kan ju ta det som ett tips.

En narkotikapolitisk geostrategisk debatt där ena sidan inte talar fördömande i falsett skulle vara en sverigepremiär i TV. Något som fortfarande är ”up for grabs”.

Och avslutningsvis – det var inga representanter från den colombianska knarkmaffian som ville legalisera kokain – om det nu var någon som trodde det.

Länk till Världen i Focus om inslaget här.

Är brajja verkligen värre än spädbarnsmord?

Missa inte bloggaren Johan Ingerö om det relativa straffvärdet för mord och marijanaodling:

Vansinnet fortgår i de svenska domstolarna och i vår lagstiftande församling.

Högsta Domstolen har nekat prövningstillstånd för en man som dömts för att ha skakat sin två månader gamla flicka till döds. Därmed har domstolen indirekt fastställt hovrättens påföljd: fem års fängelse.

Samtidigt har en mindre liga som ägnat sig åt odling av cannabis dömts för sin verksamhet. Ledarens påföljd: sju års fängelse.

Man behöver knappast vara drogliberal för att inse hur avskyvärda dessa domar blir vid en jämförelse med varandra.

…

Bodström skulle kunna få mig att bli sosse

Innan Thomas Bodström blev justitieminister och medlem i socialdemokraterna var han advokat. I tidsskriften Liberal debatt 7/98 skrev han bl.a.:

”Det är idag få som talar om att ge vård för de som hamnat snett i samhället. Och den som talar för en mer human kriminalvård stämplas närmast som en naiv och flummig kvarleva från 1960-talet. Detta är en spegelbild av den syn som finns hos de olika partierna.
Antagligen är det mest tabu att tala om att straffen är för hårda när det gäller narkotikabrott. Det vore säkert politiskt självmord att förespråka lindriga straff i dessa fall.”

”Sverige för även en extremt hård kriminalpolitik mot dem som missbrukar narkotika. I västvärlden är det bara Norge som kan mäta sig med oss på den punkten.”

”Kriminaliseringen av konsumtion av narkotika har inte resulterat i en minskning av missbruket utan är mer ett utslag av politisk opportunism. Ingen narkoman slutar att missbruka heroin för att han riskerar att åtalas för det.”

Han företräder uppenbarligan vad som på engelska brukar kallas för ”harm reduction”, som inte innehåller den paternalistiska repressionen som det ”war on drugs” vår regering, likt den amerikanska håller på med.

Det finns tyvärr ingen skillnad i Sverige mellan blocken. Moderaterna lyckades  successivt driva narkotikapolitiken dit vi nu är från slutet av 70-talet. 1978 infördes det offentliga målet, av den dåvarande borgerliga regeringen, att Sverige skulle bli narkotikafritt. För det mellanölsförbjudande vänstersocialliberala folkpartiet gick det givetvis inte annat än att stämma in. Och för centern, som också var starkt influerat av nykterhetsrörelsen var det ett ”storstadsfenomen” som man givetvis lätt kunde vara emot.

Socialdemokraterna orkade inte hålla emot den moderata populismen och den socialt intoleranta paternalismen infördes successivt under 80-talet trots att det var socialdemokraterna som styrde sedan hösten 1982. 1988 kriminaliserades så eget bruk av narkotika.

I centrala moderata kretsar var den allmänna visdomen att ”varje gång Hellsvik är i TV och pratar hårda tag mot knarket, går vi upp i opinionen”. Det var således moderat populism och inte vetenskap och beprövad erfarenhet som låg bakom den moderata opinionsbildningen. Tyvärr orkade ingen sätta emot.

1993 införde Hellsvik och den dåvarande borgerliga regeringen sex månaders fängelse för den som ”knarkat”. I en ledare i Fria Tidningen 12 april i år påpekades att:

”Samma straff kan en person få för grovt sexuellt tvång.”

Hade Polisen lyckats med hundraprocentig upptäckt av narkotikanvändarna, skulle var fjärde gymnasieelev i årskurs två sitta ett halvår i fängelse. Allt enligt DRUGNEWS.NU, d.v.s. IOGT-NTO, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) och Frilansgruppen Rasp. Och vi kan väl utgå från att en fjärdedel av befolkningen rätt långt upp i åldrarna också skulle sitta i fängelse ett halvår då och då.

Nu implementeras ju inte lagen så intensivt, det hade blivit kaos i Sverige om var fjärde medborgare skulle sitta i fängelse att halvår lite då och då. Men det är ändå många som får ett straff för att de begått ”brottet” att själva har tagit en drog (dock undantag för tobak, alkohol och nikotin).

Så jag vill härmed deklarera att om Bodström skulle få socialdemokraterna att driva den linje i narkotikapolitiken han själv drev i sin artikel i Liberal debatt 7/98, innan han blev minister och socialdemokrat, då tänker jag också bli socialdemokrat.