Bara enfaldiga är inte källkritiska

Anna Hellgren skriver i dag på Expressens kultursida under rubriken ”Adelsohn Liljeroths hårresande mediesyn” en förvirrad artikel där hon ansluter sig Björn av Kleen på DN och ställer sig bakom hans fabricerade citat och drivna missförstånd.

Anna Hellgren skriver i artikeln: ”hårresande, att en person som i åtta år hade det yttersta ansvaret för landets mediepolitik på allvar, och i direkt strid med aktuell forskning, påstår att det pågår en medveten mörkläggning av fakta.”

Så ”aktuell forskning” visar att vi ska lita på media? Så Sakine Madons artikel i Expressen som bygger på information hon fått från en rad nu verkande journalister om att de ibland väljer att inte rapportera något, eftersom det bedömts kunna gynna sd, kan bara avfärdas med hänvisning till ”aktuell forskning” utan någon vidare hänvisning?

När DN sprider lögner om Carema ska vi bara lita på det? När DN skriver om poliskoden 291 och att flyktingar är underrepresenterade i brottsstatistiken, trots att det med relevant statistikläsning är tvärt om, så ska vi lita på det?

När Björn af Kleen lägger ord i munnen på de han intervjuar och därmed skapar en rasbiolog av Patrik Engellau, trots att Engellau hävdar att han medvetet just undvek att uttrycka sig så (läs hans blogg om intervjun), så ska vi lita på media?

Lita på media, vad är det för hjärntvättad inställning? Upplysta människor i fria länder är väl källkritiska och håller sig därför med ett flertal olika informationskällor? Lena Adelsohn Liljeroth hudflängs för att hon även läser Avpixlat, något som DN:s egen ledarskribent Hanne Kjöller själv gör, redan helgen efter Björn af Kleens famösa artikel låtit påskina att de som gör det i det närmaste är sverigedemokrater och rasister. Så Carl Bildt hade alltså rätt när han på Twitter skrev att journalister också läser Avpixlat och att de gör det av samma skäl som Lena Adelsohn Liljeroth.

Jag har sett ett klipp där Obama förklarar för sin publik att man inte ska tysta de med avvikande uppfattning, inte försöka stoppa dem från att tala på campus, utan låta dem komma till tals och sedan argumentera i sak mot deras åsikter. Denna artikel gör tvärt om, vilket i sig är smått bisarrt. Artikelförfattaren vill att vi ska lita på media. Fria människor i fria länder är väl källkritiska och följer flera mediekanaler för att få bredd och förståelse? Och man läser väl inte bara sådant som man håller med om?

Möjligtvis är det just ordvalet ”mörkar” som skapat detta rabalder. Sakine Madon skrev till mig och gissade att det var just så det var. Hon kanske är något på spåren. För övrigt är det ju intressant att Anna Hellgren driver sin tes i just samma tidning som Sakine Madon först skrev om det där med att journalister vinklar för att inte gynna sd. Men Kultursidan i Expressen kanske ser skribenterna på tidningens ledarsida som de värsta lögnarna av alla?

Vilken massa käbbel!

Just denna gång tror jag drevet mot Björn Söder är obefogat.

Jag ska resonera lite om varför jag nog tycker så.

Magdalena Andersson och därefter Stefan Löfven höjer tonen och börjar kalla sd för nyfascister. Sd säger att påståendet inte är ”värdigt” en person i Anderssons och Löfvens ställning. Diskussion om detta uppstår. Löfven meddelar någon dag senare att skillnaden mellan fascism och nazism är att fascister accepterar de demokratiska spelreglerna. Stor häpnad över Löfvens uttalande. Journalisten Henrik Arnstad och ett antal ledar- och kulturskribenter ger Löfven och Andersson sitt stöd och Arnstad meddelar att en av de sakerna som utmärker nyfascister är att de förnekar att de är nyfascister. Ett antal akademiska forskare och någon journalist säger att påståendet om sd som nyfascister är tveksamt och talar i stället om sd som främlingsfientliga, populister och nationalister. Ett antal borgerliga ledarskribenter (det finns inga borgerliga kulturskribenter som skriver partipolitiska ledarartiklar på kultursidorna) är också tveksamma till att kalla sd för nyfascistiska.

Eftersom Löfven varje dag bjuder på nya turer i regerings- och extravalsfrågan hamnar ändå denna diskussion i något av en mediaskugga.

I detta läge går vice talman, Björn Söder (sd), och håller seminarium om vem som tillhör den svenska nationen på sd:s kommundagar. Därefter låter han sig intervjuas i DN med anledning av detta. Det förefaller mig att han faktiskt inte har helt fel i sak när han talar om vem som är svensk och vem som inte är det. (Om man då utgår från att han menar vem som tillhör den svenska nationen och inte vem som är svensk medborgare, d.v.s. uppbär medborgarskap i staten Sverige. Jag tycker att det framgick av intervjun med Björn Söder i Aktuellt 2014-12-15) Alla kritiker förefaller nämligen fritt och stokastiskt blanda ihop begreppen nation och stat.

När jag läste kulturgeografi fick vi lära oss att en nation är de som själva eller av andra ses som en nation. En stat är ett juridiskt subjekt, inte en kultur i sig. Men eftersom Sverige är en nationalstat så blandas dessa olika saker ofta ihop i debatten i Sverige. Man kan således tillhöra en annan nation än den svenska, men vara fullvärdig och likvärdig medborgare i staten Sverige.

Sd själva verkar inte heller så noga med begreppen, trots att det får anses vara deras hemmaplan och huvudintresse att diskutera just nationen och ”nationella” frågor.

Sd har tydligen krav på assimilering för invandrare och flyktingar, men anser inte att några av Sveriges officiella minoriteter behöver assimileras. Jag förstår vad de menar. Jag delar inte sd:s uppfattning, jag tycker kravet på flyktingar och invandrare ska vara att de följer svensk lag. Precis som kravet på oss som redan bor i Sverige alltså.

Vad jag inte begriper är att en ledande sverigedemokrat väljer att prata om vem som tillhör vilken nation. Sd protesterade mot att benämnas som nyfascister, men partiet har värre rötter än så. Sd har nazistiska rötter. Det är nu ungefär 20 år sedan nazistiska armbindlar förekom på partiets aktiviteter. Vill då sd inte bli betraktade som nyfascister (vad det nu betyder – ingen socialdemokrat har kommit med någon definition på begreppet sedan Löfven yrade i nattmössan om saken) kanske de ska vara extremt noga med att inte bjuda på några missförstånd, så som Björn Söder nu gjort. Visst, journalister försöker oftast nita sitt intervjuoffer, speciellt om det rör sig om en sverigedemokrat, men detta kan knappast varit okänt för Björn Söder innan han lät sig intervjuas och därför blir hans oprecisa vokabulär det som skapar detta missförstånd.

Redan Sokrates sa att man måste definiera begreppen innan man använder dem, annars blir diskussionen obegriplig. Många har här syndat mot vad Sokrates sa.

Det jag gillar med Sverige är att landet är så kosmopolitiskt. Kosmopolitiskt på ett svenskt sätt – vad de nu än är. För det går inte att komma undan att Sverige ändå är en alldeles egen version av samhälle i världen.

Själv känner jag större samhörighet med filosofiskt likasinnade människor från andra länder än med svenskar som är kommunister, nationalsocialister eller fascister. Jag är nog queerfeminist. Och anarkokonservativ liberal. Och smålänning. Och svensk. Och kosmopolitisk västerlänning.

Men faktum kvarstår, medan Björn Söder (sd) pratade om begreppet ”nation”, så talade alla hans kritiker om begreppet ”staten”.

Utrikesminister Margot Wallström (s) meddelade under lördagen (2014-10-04) stolt att utrikesdepartementets ledning (ministrar och kabinetssekreterare/statssekreterare) endast består av kvinnor. Maximalt ojämställd ledning på UD således… Tänk om ledningen för ett börsbolag hade sett ut så, vad hade s-mp-regeringen sagt då?

Länk finns här.

Den 13 december 1939 tillträdde Sveriges samlingsregering under andra världskriget. Då hade Österrike införlivats med Nazityskland 1938 och Tjeckoslovakien hade införlivats mot sin vilja i två steg efter Münchenöverenskommelsen 1938 och 1939. Hitler och Stalin hade just ingått Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939. Den 1 september 1939 hade Tyskland gått till angrepp mot Polen och den 17 september anföll Sovjetunionen Polen i ryggen. Landet styckades mellan Nazityskland och Sovjetunionen redan i början av oktober. Vårt närmsta grannland, Finland, hade blivit överfallet av Sovjetunionen den 30 november 1939 och kämpade desperat för att bevara sin självständighet. I detta läge bildade socialdemokraterna och de då tre borgerliga partierna en samlingsregering under fortsatt ledning av Per Albin Hansson. Om han då hade inlett sin regeringsförklaring med att säga att ”Sverige är i ett allvarligt läge” så hade det varit ett rimligt ordval för att beskriva Sveriges situation. Men nu var det i dag, 3 oktober 2014 som Löfven inledde sin regeringsförklaring med att säga så. Med tanke på att Sverige internationellt anses ha klarat den finansiella krisen och nedgången i världskonjunkturen exceptionellt bra så är det faktiskt en bisarr beskrivning av läget för Sverige just nu.

Regeringsförklaringen finns här.

Jag har nu kollat lite på alla kommentarer om PISA-mätningen och de dåliga och sjunkande resultaten för de svenska eleverna. Några reflektioner såhär långt:

Varför tror så många att läroplanen är så avgörande för skolresultaten?

Jag tror att välutbildade och motiverade lärare ordnar bra skolresultat nästan oberoende av hur läroplanen ser ut för tillfället. Frågan är mer vad är det som gör att vi får välutbildade och motiverade lärare i skolan. Jag säger statusen för läraryrket, den respekten lärare möter i samhället. Och den är knappast på topp i Sverige. Och så är det så att statusen till mycket stor del bygger på den relativa lönenivån. Den är helt enkelt på skräpnivå jämfört med vad många andra akademiker med lika lång utbildning har. Det är inte hållbart om lärarutbildningen ska få bra sökanden och inte bara sådana som läser till lärare som sitt fjärde eller femteval när de inte kom in på annat. Låg lön gör också att många lämnar läraryrket.

Till detta så är det såklart så att läraryrket har kringskurits som ett fritt yrke de senaste 30 åren. Kortare semestrar och mindre andel förtroendetid innebär ju i realiteten att timlönen sänkts och friheten beskurits – knappast något som lockar till sig motiverade människor.

Utöver detta så har läraryrket byråkratiserats med en mängd olika mätningar, nationella prov och administrativt arbete med registrering, omdömen och annat. Lärare har rätt usel lön, ett mindre fritt jobb än tidigare, nu mera ingen status alls bland akademiker och framför allt ett tråkigare jobb på grund av den ökade byråkratin de ska ta hand om.

Och som lök på laxen så finns det en arme av oförskämda medelklassföräldrar som tar sig friheten att ringa upp lärare om en det ena och en det andra sent på kvällarna och klaga – något som ingen annan yrkesgrupp förväntas acceptera att bli utsatt för på sin fritid. Den disciplin som krävs för att lärandefönstret för barnen ska vara öppet saknas ofta och föräldrarna tar inget ansvar för att barnen ska visa läraren och övriga elever tillbörlig respekt.

Så det där med att läroplanerna skulle vara kärnan i problemet med de svenska skolresultatens utveckling – det tror i varje fall inte jag på.

Jag tror att följande saker är viktiga – i fallande ordning – för att få en bra skola.
1. Lärarlönerna och därmed yrkesstatusen
2. Hur fritt och trevligt läraryrket är – både vad gäller byråkrati, ledighet och semester
3. Lärarutbildningens kvalité
4. Föräldrarnas ansvar för att deras barn är uppfostrade nog för att inte förstöra skolmiljön som fungerande inlärningsmiljö
5. Föräldrarnas respekt för lärarna
6. Läroplanernas utformning

Den som anser att jag har fel få gärna berätta på vilket sätt och varför.

TopDog heter Christian Rudolfs nya SEO-byrå. Han gillar hundar tänkte jag, men så funderade jag ett varv till på etymologin och det är klart att ledarhund är ett bra namn på en byrå som har som idé att gå in och vara totalentrepenör för SEO-arbetet för stora företag med kända varumärken bland de svåraste sökorden.

Länk till TopDogs hemsida finns här.

Länk till Dagens Medias artikel när företaget startades finns här.

Jag tycker det är väldigt storsint att flera av våra vänsterprofilerade kulturskribenter tillerkänner Maragret Thatcher en sådan betydelse för punkvågen – med tanke på att Sex pistols splittrades i januari 1978 och Margaret Thatcher tillträdde som premiärminister 1979-05-04.