Kategoriarkiv: Sverige

I Sverige finns bara narkotikamissbrukare

I Sverige finns bara narkotikamissbrukare. I den svenska drogdebatten skiljer man aldrig på brukare och missbrukare. Jo alltså, om det gäller alkohol så anses det finnas sådana som dricker alkohol utan att offentligt och språkligt klassas som missbrukare. Men om det gäller ”knark” eller narkotika så är alla missbrukare – för livet. Den som rökte marijana ”the summer of love 1967” är i den svenska debatten att betrakta som en ”narkotikamissbrukare”. Man kan inte bruka någon slags narkotika utan att missbruka den och därmed vara på väg ned i förnedring, kriminalitet och förtida död. Ni känner igen debatten. Och retoriken. Staten backar upp denna syn, så det är något officiellt över detta.

Är detta ett problem? Ja det är ett problem, eftersom det blir svårt att problematisera det där med droger. Det blir svårt att föra en nyanserad diskussion. Det blir svårt att diskutera skademinimering eftersom det anses vara en diskussion på det sluttande planet. Därför gäller det att vara kategorisk.

Detta har gått så lång att det satt sig på språket. Narkotikaanvändning, eller narkotikabruk finns inte på svenska, bara narkotikamissbruk finns.

Det som Europeiska kommissionen på engelska ger rubriken ”Drug use in Europe under the microscope” blir i sin svenska översättning till ”Narkotikamissbruket i Europa under mikroskopet”.

Bloggen Chris Ramblings hittade, och skrev om, just detta exempel här.

Således har vi har två knarkmissbrukare i regeringen, Sven-Otto Littorin och Anders Borg har båda medgett att de prövat/testat narkotika.

Och i den förra regeringen hade vi tre ministrar som  medgett att de prövat/testat narkotika, Mona Sahlin, Thomas Bodström och Gunnar Lund.

De borde samtliga – enligt den offentliga retoriken – sitta inne och inte i regeringen. Det skulle både de och samhället varit förtjänt av. Hur illa skulle det inte kunnat gå för dem annars? Eller…?

Författare (s) mot yttrandefrihet…

Debattören Mattias Svensson skriver på Neo Blog om Erik Höjdestrands avhandling ”Det vedervärdiga videovåldet”.

Svenska författarförbundet ville förbjuda videofilmer. Och i riksdagsdebatt diskuterades förslag på begränsningar av yttrandefriheten:

Gabriel Romanus talade om att ”landet kommer att översvämmas av program av typen Motorsågsmassakern”. Han menade samtidigt komiskt nog att den filmen är mild i jämförelse med de fasansfulla filmer som kommer därefter, exempelvis ”The Texas Chain Saw Massacre” (dvs originaltiteln för samma film).

/—/

Tänk om folk inte läser svenska böcker!

[Socialdemokraten] Kågeson har å Författareförbundets vägnar sina egna farhågor om vad som väntar:

”En våg av spekulativa videogram kan inte annat än förstärka våldstendenserna i dagens samhälle och ytterligare öka klyftan mellan män och kvinnor…”

[Socialdemokraten] Kågeson och författarförbundet ville alltså utreda varje möjlighet att släcka och stoppa en ny teknik för att denna skulle kunna konkurrera med deras egen verksamhet. De var rädda att folk skulle sluta läsa böcker när film blev var mans egendom.

/–/

För att motverka detta krävdes om inte totalförbud ”särbeskattning av importerade verk, för att i någon mån skydda den inhemska kulturen” (ett så ogenerat nationalistiskt förslag att det idag är frågan om ens Sverigedemokraterna skulle våga framföra det), där pengarna naturligtvis skulle spridas av Kågeson och hans vänner för att ”stödja kvalitetsproduktion

När muren föll 9 november 1989 påverkade det även vårt unkna intellektuella klimat. Det var gastkramande och livsfarligt att vara frispråkig intellektuell öster om järnrådån, men det var unket, grumligt och nationalistiskt väster om berlinmuren. I varje fall i det neutrala Sverige – ”den moraliska stormakten”. Fy fan.

Fp – riv i miljonprgrammet

Förra veckans viktigaste debattartikel är denna.

Frågan är arkitektoriskt och socialentropologiskt enkel.

Megalomaniska (A)B(C)-städer som blir som getton eller enklaver som inte integreras i resten av staden.

Friliggande huskroppar – en idé från miljonprogrammets föregångare funkisarkitekturen – dras med problemet med allmänningens tragedi. Eftersom det inte existerar några lite mer privata plättar på bakgårdarna där man kan vara lite enskild med bara sina grannar i sin trappupgång och ha utemöbler, grillar och annat stående utan att det vandaliseras, så blir invånarna mindre integrerade med sina grannar och mer isolerade i sina lägenheter. De svinigaste grannarna blir de som sätter standarden för hela området och inte bara för trappuppgångens plätt på baksidan, så som det är där man byggt slutna kvarter.

Jag gillar funkis (har bott ett år i andra hand i en etta på Gärdet i Stockholm), jag hatar miljonprogrammet (har bott ett år i en fyra som vi var fyra unga män som delade på på Råslätt utanför Jönköping). Gärdet lider inte av megalomani och är inget försök till ABC-stad därför funkar Gärdet arkitektoriskt och socialt för de som bor där.

Men nu bor jag i en lägenhet i ett område med slutna kvarter och det är så mycket bättre.

Skulle jag hålla på med stadsplanering och arkitektur så skulle jag försöka förena funkisens formspråk med det slutna kvarteret. Men jag undrar om jag någonsin kommer att få se något som liknar det.

Mera kärnkraft

Centerns och kristdemokraternas omsvängning, ja tillnyktring, i kärnkraftsfrågan och den nu presenterade alliansöverenskommelsen gör att alliansen har en mycket attraktiv och stabil energipolitik jämfört med vad den samlade (?) vänstern har att erbjuda. Och den här gången är det ombytta roller. Borgerligheten är samlad och enig och vänstern är maximalt splittrad mellan miljöpartisternas nej och LO:s industriförbunds ja. Och socialdemokraterna kommer inte att kunna splittra borgerligheten med energiuppgörelser med centern.

På sikt skulle jag vilja se el som en av sveriges exportbranscher.

För Tyskland, Polen och Baltstaterna måste det vara ytterst attraktivt att skriva långsiktiga leveransavtal för elleveranser från Sverige jämfört med gasavtal med Ryssland. Och elproduduktion i Europa riskerar inte att utlokaliseras till låglöneländer i Asien.

Mera Kärnkraft!

Finanskrisen, medicinen och doktorerna

Det bästa, i nuläget, är att låta automatiska stabilisatorer verka och att anpassa arbetsmarknadspolitiken om så behövs. I den svenska ekonomin är detta fullt tillräckligt. Vi har sannolikt världens mest konjunkturkänsliga statsfinanser och därmed världens mest effektiva automatiska stabilisatorer. Fast den enda person som tycks ha läst på är finansministern. De andra verkar mer ta finanskrisen som en bra ursäkt för att föra fram vad de tycker ändå.

Läs hela inlägget hos Den Hälsosamme Ekonomisten här.

Georgetown Washington

I går kväll var vi ute på i Georgetown i Washington, fem svenskar och en britt, jag var den ende som inte bor i USA, och när vi letar parkeringsplats och förundras över hur vi lyckades sy ihop en träff med svenskar som är förskingrade till Mid West, Chicago, Alexandria och Ashburn och en brittisk professor vi alla känner sedan tidigare så ser vi Lars Leijonborg komma gående ensam på trottoaren. Förunderligt.

Leijonborg var här som forskningsminister och besökte univeristet och forskningskonferanser. Bra att han är här, så mycket välfinansierade institut och stiftelser har jag aldrig set tidigare. Hoppas han drar rätt slutsatser och ser till att den svenska regeringen gör detsamma. Alla de fyra svenskarna som nu bor i USA är välutbildade och välavlönade – i USA.

Är brajja verkligen värre än spädbarnsmord?

Missa inte bloggaren Johan Ingerö om det relativa straffvärdet för mord och marijanaodling:

Vansinnet fortgår i de svenska domstolarna och i vår lagstiftande församling.

Högsta Domstolen har nekat prövningstillstånd för en man som dömts för att ha skakat sin två månader gamla flicka till döds. Därmed har domstolen indirekt fastställt hovrättens påföljd: fem års fängelse.

Samtidigt har en mindre liga som ägnat sig åt odling av cannabis dömts för sin verksamhet. Ledarens påföljd: sju års fängelse.

Man behöver knappast vara drogliberal för att inse hur avskyvärda dessa domar blir vid en jämförelse med varandra.

…

Pensionsreformens historia

Danne Norling skriver om pensionsreformen och det seminarium som hölls på Timbro i samband med att Margit Gennsers bok om densamma presenterades. Han skriver på sin blogg:

Det gamla ATP var instabilt. En reform var nödvändig. Skulle man då kunna övergå från socialistisk skattefinansiering till liberal avgiftsfinansiering? Mot alla odds gick socialdemokraterna med på detta. Detta var utredaren Margit Gennsers förtjänst.

Idag hade Timbro ett lunchseminarium om införandet av det nya pensionsstemet som riksdagen beslutade om 1994. Anledningen var publiceringen av boken Pensionsreformen – Ideologi och politik skriven av förra riksdagsledamoten Margit Gennser (m). Denna kompromissprodukt innehåller flera liberala principer vilket har förvånat historieforskarna. Hur kunde socialdemokraterna så snabbt och enkelt överge ”juvelen i kronan” i det socialistiska välfärdsbygget, frågar de. Och i andra länder förvånas man över Sveriges förmåga att införa ett så omvälvande system.

Boken innehåller dels en historieskrivning av pensionsfrågans utveckling i Sverige under efterkrigstiden och dels en diskussion om hur ett pensionssystem borde utformas.

Läs resten av Danne Norlings bloggpost på hans blogg här.

En del debattörer, såväl borgerliga som socialdemokratiska, diskuterar reformen som om socialdemokrternas lurades till den ovetandes om vad de gick med på. Jag ser det inte så. Jag ser det som ett styrkebesked för socialdemokratin att de kunde se så nyktert på frågan och vara så konstruktiva. Denna, en av Sveriges viktigaste reformer, de senaste 25 åren, inger trots allt hopp om långsiktighet och om realism. Och det är ju trots allt ett statligt pensionssystem och inte ett privat. Dock et statligt pensionssystem som är knutet till den realekonomiska tillväxten och inte en gökunge som det socialistiska ATP-bedrägeriets kjedjebrev.

Tyvärr försvaras inte denna reform i debtten av socialdemokratin så som den borde, men det är väl så att i den dagliga debatten kan de inte frångå slagorden och klasskampsretoriken. Men hade de gjort det hade de säkerligen fått högre förtroende bland mittenväljare som inte tilltalas av marxistisk klasskampsretorik utan vill ha en långsiktigt fungerande ekonomi.

”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?”

Jag har i ett flertal bloggposter jämfört SBAB med de amerikanska, statligt stödda och statligt startade bolåneinstituten, Freddie Mac och Fannie Mae. De som är kärnan i sub-promelånekrisen och dess orsak jämte Community Reinvestment Act som tvingar även övriga banker ge stora lån till de med små marginaler.

Nu har Per Nilsson skrivit en rapport om paralellerna med vårt statliga SBAB – som svskaffade topplånet över 75 procent av köpeskillingen, tillät 95 procents belåning och gav amorteringsfria lån – ”SBAB, ett Svenskt Freddie Mac”:

Precis som de krisdrabbade amerikanska bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae har SBAB haft ett tydligt politiskt uppdrag att pressa lånevillkoren på bolånemarknaden. Genom att gå i bräschen för en allt mer frikostig långivning har SBAB bidragit till högre bostadspriser och ett ökat risktagande.

Det är utmärkt att vi får genomgångar som denna redan i samband med att finanskrisen pågår. För tror vi att det var t.ex. ”nyliberal politik” och inte statliga företag och statliga regler för kreditgivning som orsakat sub-primelånekrisen, blir boten lätt värre än soten. Något som Mattia$ Svensson påpekar i den förra bloggposten kanske är fallet.

Läs Per Nilssons rapport här.