Kategoriarkiv: Sverige

Stabilitetsplanen är ”medkänsla med huvudlös spekulation”

Mattia$ Svensson skriver på sin blogg ”En vanlig Svensson” om den svenska stebilitetsplanen som riksdagen ska rösta om i dag:

I kristider går det fort, ofta så fort att eftertänksamhet och kritisk prövning hamnar på efterkälken, vilket krattar manegen för demagoger, planer och maktexpansion. Vi ser det hända i detta nu.

Ett exempel är den stabilitetsplan som regeringen presenterade i veckan och som bankas igenom i riksdagen redan imorgon, måndag. Den presenterades som en krisåtgärd, men innebär i själva verket en plan – en femtonårsplan! – för korporativ kontroll över finanssektorn.

Kortsiktigt får vi billiga statliga krediter till en hel marknad och alla nuvarande aktörer, oavsett hur mycket de har misskött sig (exempelvis att vissa storbanker vårdslöst lånat ut enorma summor i Baltikum i en kreditboom uppblåst av ländernas fasta växelkurs mot euron). Ett uttalat mål är att bibehålla nuvarande uppblåsta priser på bostäder, ett annat att ingen aktör ska gå i konkurs. 1500 miljarder ställs alltså till förfogande till förmån för höga bostadspriser och klantiga finansaktörer.

Långsiktigt sjösätts en femtonårsplan för växande fonderad kontroll över samtliga banker och finansinstitut, som avkrävs samverkan med varandra och staten. Att bankerna var för sig hade fått striktare krav på avsättningar hade varit högst rimligt, men denna kollektiva ordning innebär att skötsamma banker tvingas gå i borgen för sämre aktörer istället för att vinna konkurrensfördelar och marknadsandelar på att vara bättre. Notera att den bank som skött sig bäst, Handelsbanken, är de mest skeptiska till planen.

Läs hela inlägget på hans blogg här.

Mer om finanskrisens orsaker

Jag har dragit ungefär samma slutsatser flera gånger tidigare, men i ytterligare en artikel om finanskrisens pekar nu Svenskt Näringslivs chefsekonom på riksbankers ansvar efter att de tillägnat sig sedelutgivningsmonopol:

På 1800-talet fanns i många länder helt privata banksystem. De tryckte egna pengar och hade normalt en hög soliditet för att kunna stå emot förtroendekriser. Det förekom visserligen finanskriser då också – men inte oftare än i dag. Under Sveriges närmare 70 år med ett fribanksliknande system gick inte en enda svensk privatbank omkull. Dessa banker förbjöds fortsätta sin sedelutgivning år 1903, framförallt för att sedelutgivning är en lönsam verksamhet som staten ville lägga beslag på.

När banker inte kunde trycka egna pengar uppstod dock ett problem. I en förtroendekris, när många vill ha mer pengar i madrassen, kunde de inte själva tillgodose efterfrågan. De blev beroende av att Riksbanken snabbt försåg dem med krediter. Så uppstod dagens kontrakt på de finansiella marknaderna. Banker lånar in kort och lånar ut långt. Riksbanken lovar att fylla på när inlåningen från allmänheten sinar.

Därför kan finanskrisen hittills knappast betecknas som ett marknadsmisslyckande. Tvärtom har systemet fungerat ungefär som det var tänkt, med ett undantag. När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers tilläts gå i konkurs spred sig rädslan för att staten inte skulle leva upp till sin sida av kontraktet. Då kom allt i gungning.

Och han fortsätter:

Stater bör självfallet inte driva på kreditbubblor. Den amerikanska staten, påhejad av olika påtryckargrupper, inte minst av den unge advokaten Barack Obama, tvingade banker att ge bostadskrediter till låginkomststagare. Om en bank förmedlade för lite lån i låginkomsttagarområden hotades man med böter eller andra bestraffningar. Den amerikanska bolånemarknaden domineras av två halvstatliga bolånebanker: Fannie Mae och Freddie Mac. Det amerikanska bostadsdepartementet pressade Fannie Mae och Freddie Mac att köpa in mer osäkra bostadslån från andra banker. Enbart under åren 2004-2006 köpte de båda instituten upp sammanlagt 434 miljarder dollar i så kallade subprime-papper. När bankerna märkte att de kunde skicka vidare sina osäkra lån till någon annan spädde det naturligtvis ytterligare på bankernas långivning.

Så gick det också till inför den svenska krisen på 1990-talet. Det var statliga Nordbanken som stod för mest vårdslös utlåning, fick de största solvensproblemen och sade upp mest lån till skötsamma småföretagare – som drogs ner i krisen. Det var också den svenska staten som i decennier hade eldat på en bostadsbubbla med generösa bostadssubventioner.

Läs artikeln i sin helhet här.

Besvenningslöst

Aftonblades gamle nestor på ledarredaktionen, Olle Svenning, ägnar söndagens ledare åt finanskrisen. han skriver bl.a. att ”Det är hög tid att svskaffa ”Wall Street-socialismen””. Och det håller jag med om. Att tvinga marknaden att ge lån, eller för stora lån, till kunder med svag kreditvärdighet medför bara att man bäddar för just en kreditkris. Det är vad de gjort i USA genom Community Reinvestment Act.

I Sverige har statliga SBAB gjort något liknande. Nu får samma politiker som drivit fram detta skörda sin draksådd. Skyldiga är Carter, Clinton (då understödd av dåvarande advokaten Obama) och Bush. De ville tvinga bankerna att ge krediter som de annars inte skulle ha gett. Någon slags socialpolitik genom bank-, och kreditmarknadsregleringar snarare än genom beskattning. Men nu blir det skattebetalarna som likt förbannat får stå för notan såhär i efterhand.

Men Svening har ju som sin intellektuelle tvilling, Lars Ohly, många fel efter sitt enda rätt. Eller var sägs om denna Marxistiska utsaga:

I Storbritannien socialiserar Gordon Brown banker i en takt som påminner något om Attlee-regeringens demokratiseringar efter andra världskriget.

Vad Olle Svenning säger är alltså att de förstatliganden som Storbritaniens förste premiärminister efter andra världskriget gjorde var ”demokratiseringar”. Med det synsättet måste Nordkorea vara världens mest demokratiska land.

Statligt ägande är mycket farligare för ett lands utveckling än en relativt stor socialstat. Socialdemokraterna i Sverige, som Svenning jobbade för under Tage Erlanders tid, genomförde aldrig Efterkrigsprogrammet, även kallat 27-punktsprogrammet, efter förlustvalet i andrakammarsvalet 1948. Detta är minst lika avgörande för vårt välstånd som att den ursprunliga idén från 1976 om löntagarfonder aldrig genomfördes som planerat utan bara i en begränsad form. Storbritannien var från Attlés nationaliseringar av bl.a. gruv-, energi-, järnväg och flygindustrierna ”europas sjuke man” ända fram till att Thatcher med start 1979 återprivatiserade mycket av det som Attle hade förstatligat drygt 30 år tidigare.

När Svenning skriver om förstatliganden/nationaliseringar som demokratiseringar borde det betyda att socialdemokraterna, som han jobbat för, gjorde fel när de inte nationaliserade svensk industri efter kriget.

Ohly och finanskrisen – ett rätt

Under rubriken: ”Så går det när nyliberaler får styra” skriver Lars Ohly på SvD Brännpunkt om finanskrisen. Har har ett rätt och ett fel.

Rätt:

Det är inte giriga direktörer eller generösa bonussystem som orsakat finanskrisen.

-Bonussystemen är ett problem, men de är inte grunden till problemet, det är det faktum att det är OPM (Other Peoples Money) som hanteras som är problemet. Det personliga ägandet är svagt vilket bäddar för en direktörsekonomi där de som får bonusarna egentligen inte tar några risker eftersom de inte äger det de förvaltar. Detta bidrar till ökat risktagande eftersom vad direktörerna riskerar endast är sparken och en fet fallskärm. Går det illa för företaget är det inte deras agna livsverk som riskeras.

Fel:

Det är inte heller för låga räntenivåer.

-Jo delvis, det faktum att Fanny Mae, Freddie Mack p.g.a. sin semioffentliga status kunnat ge billigare lån har bubblan skapats.

Fel:

I stället handlar det om grundläggande fel i det ekonomiska systemet som förvärrats av marknadsfundamentalism och nyliberal ekonomisk politik.

-Community Reinvestment Act, som tvingar bankerna att ge lån till personer som annars inte skulle ha fått lån är politik och inte fri marknad.

Fel:

Till politikens skuld hör att den abdikerat till förmån för marknaden.

-Jag måste upprepa mig: Community Reinvestment Act, som tvingar bankerna att ge lån till personer som annars inte skulle ha fått lån är politik och inte fri marknad.

Fel:

Penningpolitiken skall skötas av en riksbank som uttryckligen inte får ta någon hänsyn till folkvaldas åsikter eller demokratiskt fattade beslut.

-USAs riksbank, Federal Reserve, är mindre oberoende än den Svenska riksbanken. Om en mer oberoende riksdbank är det samma som en mer nyliberal politik så är Sverige nyliberalare än USA. F.ö. så är den oberoende svenska riksbanken inte ett exempel på hur något inte är demokratiskt förankrat. Det är mer att se som en i raden av alla självständiga myndigheter vi har i Sverige. Demokratiskt beslutade, budgeterade och reglerade, men med avstånd till dagspolitik och makthavarnas ”åsikter”.

På följande demokratiska sätt styrs riksbanken;

vi väljer en riksdag, den utser elva ledamöter till riksbanksfullmäktige, de utser i sin tur de sex som ska sitta i direktionen och den som däri ska vara riksbankschef. Denna lösning är demokratisk och transparent. Reglerna och målen som riksbanken har att hålla sig till är dessutom beslutade av riksdagen. Allt detta går även att ändra demokratiskt.

Fel:

En stor och robust välfärdsektor är ett skydd mot spekulativt slöseri.

-Hade så varit fallet hade vi aldrigt upplevt kriser i Sverige. Dessutom har det största slöseriet i Sverige alltid varit offentligt. Det är bara staten som uthålligt kan slösa med pengar. Företag som gör så går förr eller senare i konkurs. På vilket sätt hade vi nytta av varvsstödet på 70-talet? Och vem stod för detta varvsstöd?

Fel:

En stark allmännytta med många hyresrätter till låga hyror är ett smörjmedel i ekonomin…

-Om detta hade varit sant så hade det varit enkelt och snabbt att få ett hyreskontrakt i centrala Stockholm, Göteborg eller någon av de större universitetsorterna. Alla vet att så inte är fallet.

Fel:

När staten minskar sitt ägande ökar spekulationsekonomins omfattning. Planerna på utförsäljning av SBAB och Nordea måste därför omedelbart avbrytas.

-Faktiskt inte bara fel utan exakt raka motsatsen. Det var SBAB som avskaffade topplånen över 75 procent av köpeskillingen och det var SBAB som började tillåta 95 procents belåning. Och det var de semistatliga företagen Fanny Mae och Freddie Mac som gav lån till icke kreditvärdiga låntagare i USA.

Fel:

Vi behöver starka offentliga aktörer på finansmarknaden. Det gemensamma ägandet av Nordea bör därför öka.

-För att göra vaddå? För att som SBAB bidra till att öka riskexponeringen för kreditsvaga låntagare?

I övrigt skulle jag bara vilja påpeka för kamrat Ohly att alla som inte är kommunister är inte ”nyliberaler”. De kan t.ex. vara socialdemokrater, kristdemokrater eller moderater. Eller republikaner eller demokrater.

Pingströrelsen vill äntligen inte vara en myndighet

I dag lördag skriver pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin på SvD Brännpunkt att Pingströrelsen kompromissar i en artikel med rubriken ”Vi avstår från vigselrätten”:

Röster höjs redan nu för att tvinga alla vigselförrättare att viga även samkönade par. Det är inte en framkomlig väg.

Bättre är då att kyrkor och samfund, inklusive mitt eget, Pingströrelsen, tackar nej till vigselrätten och accepterar att enbart staten legaliserar äktenskapet – oavsett om det är mellan man och kvinna eller samkönade par.

På SvD Brännpunkt den 29/9 föreslog RFSU att den nuvarande partnerskaps- och äktenskapsbalken sammanförs i en gemensam samlevnadsbalk och att staten sköter registreringen av de civilrättsliga avtalen.

Det är en tilltalande tanke och skulle troligen lösa de knutar som många kyrkoledare och politiker ännu brottas med.

Hur sedan paren väljer att inrama den juridiska delen står var och en fritt. Par som har en religiös övertygelse vill säkert få äktenskapet bekräftat i kyrkan, moskén eller synagogan. Icke-religiösa kanske väljer en annan inramning.

En civil samlevnadsbalk oberoende de religiösa trossamfunden är en rimlig väg att gå när politiker nu vill ändra den nu fungerande ordningen. Då bevaras den religiösa tros- och samvetsfriheten och vi kan lägga åratal av het debatt bakom oss. Jag rekommenderar regeringen att allvarligt överväga denna lösning, som jag också tror sänder en signal om respekt för alla berörda parter.

En ordning där kyrkor och samfund frikopplas från den juridiska processen kommer också att vinna gillande bland dem som av principiella eller ideologiska skäl anser att kyrkor och samfund helt bör frikopplas från staten.

Detta är ju just exakt som det rimnligen borde vara i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet. Tyvärr har inte politiska partierna, med undantag för miljöpartiet, kunnat fatta detta.

Jag tror att det går att förklara med vår långa hiostoria med en statskyrka. Detta går tillbaka till Västarås riksdag 1527 där Gustav Vasa avskaffade katolisismen i Sverige och Sverige som första land i världen fick en protestantisk statskyrka. Mellan 1527 och år 2000, alltså i 473 år har vi haft en statskyrka som agerat som en statlig religionsmyndighet. Detta har gjort det svårt för svenskar att fatta att det går att skilja på det religiösa och det juridiska. Men nu såhär i elfte timmen kanske poletten håller på att trilla ned. Tidigare har RFSUs generalsekreterare, Åsa Regnér, också skrivit rimligt på Brännpunkt.

Kanske håller vi på att bli rimliga i det här landet. Föreninger, vilket är vad trossamfund är, ska inte sköta myndighetsutövningen. Det ska staten göra. Alltså ska vi ha ett juridiskt gällenade civilrättsligt avtal som staten tillhandahåller lika för alla, med knökigt undantag för månggifte (alla är ju inte så liberala som jag). Vad sedan olika föreningar gör för att cermoniellt befästa och fira detta ska sedan inte staten lägga sig i.

Till slut är det ju typiskt att den f.d. statliga kyrkan inte var först på plan, utan pingströrelsen. Stt den statskyrkla som haft en ärkebiskop som sagt att en präst inte behöver tro på gud missar detta får väl tillskrivas ambivalemnsen det innebär att vara den tidigare statskyrkan i en sekulariserad och politiskt korrekt stat. Jaja. Nu är frågan om det politiska systemet kan samlas kring denna, miljöpartistiska RFSU-pingströrelselinje. Jag hoppas det. Gör om gör rätt. Snälla Beaatrice Ask.

RFSU vill äntligen inte gifta sig i kyrkan

RFSUs generalsekretarere, Åsa Regnér, landar nu i den enda rimliga lösningen vad gäller äktenskapens juridiska status – endast statlig borgerlig vigsel juridiskt giltig. Detta innebär inte på något sätt att olika trossamfund inte får arrangera vigselcermonier, bara att det är den borgerliga civilrättsliga vigseln som staten förhåller sig till.

I många andra länder är det redan såhär. Brudparet stannar snabbt förbi hos borgmästaren för det formella och därefter beger man sig till kyrkan (eller var man nu vill utöva religion) för att få den gudomliga sanktionen av äktenskapet – om man vill. På detta sätt bevaras religionsfriheten och alla kan få registrera sig i en småborgerligt dual relation som vill det. Åsa Regnér skriver på SvD Brännpunkt:

Mycket talar för att regeringen kommer att förorda den utredning som i mars 2007 föreslog att alla som vill ska ha rätt att gifta sig med varandra, oavsett könstillhörighet.

Det är bra, RFSU stödjer en förändring som innebär minskad diskriminering av människor beroende på deras sexualitet. En sådan lagändring är bättre än den situation vi har idag.

Men den har också brister. Till exempel föreslås det att kyrkor och andra religiösa samfund, som idag har vigselrätt själva ska få bestämma om de vill viga par av samma kön.

/—/

Den rätt till vigsel som då i praktiken kvarstår för samkönade par är borgerlig vigsel.

Att gifta sig handlar inte enbart om kärlek, det är också en handling som definierar den enskildes civilrättsliga ställning i samhället. Att viga någon är därmed myndighetsutövning. När kyrkan gör det har staten delegerat denna myndighetsutövning.

Att kyrkan och andra samfund i framtiden ska ha rätt att vägra viga vissa människor, bara för att de älskar en person av samma kön, innebär att myndighetsutövningen blir diskriminerande.

Jag resonerar inte lika dant. Problemet är inte att det kan bli diskriminerande om trossamfunden får välja hur de ska förvalta sin mydighetsutövning. Problemet börjar för mig redan ett steg tidigare, nämligen med att religiösa samfund får hålla på med i praktiken utlokaliserad myndighetsutövning. Nåväl, i praktiken innebär mitt och Åsa Regnérs sätt att resonera ingen skillnad.

…ta ifrån kyrkan och andra religiösa samfund rätten att viga folk. Återför myndighetsutövningen till staten, där den hör hemma, och sluta göra skillnad på människor.

Vi kallar det civilrättslig registrering (ja, vi vet att det låter tråkigt och byråkratiskt) och föreslår att det ersätter alla nuvarande former av vigslar, såväl borgerliga som kyrkliga.

/—/

Äktenskapslagstiftningens innebörd idag är inte att reglera förhållningssätt eller värderingar gällande parets kärlek, sexualitet eller samlevnad. Den reglerar endast deras lagliga och ekonomiska skyldigheter gentemot varandra.

Självklart kan de par som efter vigseln vill ha en ceremoni, religiös eller inte, arrangera det efter eget (eller församlingens) huvud. I många andra länder, även där religionen har en starkare ställning än i Sverige, gifter man sig först civilrättsligt för att sedan ha en religiös välsignelseceremoni.

Gudstjänsten, riskornen, festen den lilla godispåsen och stampandet på glas är en privatsak som inte har något med myndigheter att göra.

Vår uppfattning är att många företrädare för de religiösa samfunden skulle välkomna en sådan utveckling. Och vill kyrkan och andra samfund verkligen vara en gemenskap öppen för alla borde de självklart erbjuda alla en ceremoniell välsignelse. Men det blir då en annan fråga.

Jag har alltid undrat varför vissa vill gifta sig i en förening (för det är var trossamfund är, om än en religiös förening) som inte vill att de gifter sig där.

Vilka som ligger risigt till

De länder med stor statsskuld ligger nu risigt till. Italien, Grekland och Belgien är de länder i EU som ligger risigast till. De har alla en statsskuld runt 100 procent av BNP. Relativt sett ligger de betydligt risigare till än USA. Sverige ligger relativt bra till. Sverige har nu en statsskuld på 38 procent i augusti 2008. Denna kris, som vi nu ser turbolensen av på finansmarknaderna, kommer att drabba Sverige lindrigare relativt andra länder. Orosmolnet är Sveriges stora exportberoende och möjlig amerikansk protektionism. Mitt tips är ändå att Sverige efter denna kris kommer att ha klättrat i den internationella välståndsligan.
 

Inte samma konservatism här som där…

Tänk kristdemokraterna, tänk Maria Larsson, tänk alkoholpolitik, tänk antirökkampanjer, tänk handeldvapen – det går inte riktigt ihop liksom. Men i USA verkar det inte vara något problem för vissa som kallar sig konservativa.

Det är med som med ordet liberal som har helt olika betydelse i den politiska debatten här och på andra sidan Atlanten i USA. Liberal betyder socialdemokrat i den amerikanska kontexten och här etiketterar sig tämligen nyliberala personer sig själva kort och gott som liberala.

Nationaldag i bananmonarkin

Jag älskar Sverige, speciellt när jag som under nationaldagen kan ta min lilla segelbåt och bege mig ut i ytterskärgården till ön där båtklubben har en vedeldad bastu. Jag älskar verkligen Sverige.

Men nationaldagen… den sitter lika naturligt som en plastskjorta. Det är statens konstruerade nationaldag. Den ger mig inget mer än en dag ledigt. Den riktiga nationaldagen, då vi spontant firar Sverige, det är midsommarafton. Något svenskare finns inte.

Det enda jag gjorde för att uppmärksamma nationaldagen var att jag och min gode vän skålade för republiken Sverige till sillen där ute på ön i skärgården.

Eddie Meduza skrev en sång som hette Sverige, den är lagom i bananmonarkin Sverige; http://www.youtube.com/watch?v=0KF6QuvTdDk

Och kom ihåg – jag älskar Sverige!