Kategoriarkiv: USA

2008 blir inte som 1948

Nu blir det sen lunch, dærefter Casto Institute eventet: ”The cult of the Presidency”. Dæreftrer blir det valvaka någonstans.

Ingen tror något annat æn att Obama vinner. Allt annat vore en senssation større æn presidentvalet 1948 då Truman ovæntat slog Dewey. Lænk till foto hær.

Jag kan kostatera att jag inte sett en enda kampanjarbetare før McCain i Washington i dag, men många før Obama. Vældigt många svarta har Obama-T-shirts. Dock… Washington ær ett traditionellt fæste før demokraterna och Bush fick hær færre røster æn Nader 2004.

Ursækta det norska tangentbordet, men tack ændå till min norska væn som læt mig blogga på hans dator hær på hotellet i Georgetown Washington

Nu valdag…

Ska in och spana i Washington i dag igen. På P1, kanske studio ett någon gång mellan 16-18 kan man lyssna på Erik Lakomaa och Pär Henriksson om valkampanjerna. Det finns mycket att säga om det.

Obama dominerar i Virginia

Nu har jag varit i Virginia i 2 1/2 dag och jag kan konstatera att Obama dominerar här. Jag har åkt bil från Washington Dulles Air Port till Norfolk. På vägen ner passerade jag Fredricksburg, Richmond och Hampton. Det var betydligt fler bilar med Obama-märken än med McCain-märken. Det var betydligt fler små valplanscher med Obama än med McCain längs med vägarna och utanför husen. Många barar och caféer med Obama-skylt i fönstret, men jag har bara sett ett enda ställe där McCain förekommit och det var Leesburg (en trevlig gammal liten stad för övrigt) där en biker-bar hade ett Veteranes for McCain-märke i baren.

Allt detta säger väl en del om vem som har de entusiastiska supprortarna på sin sida i dett val. Jag har dock hört folk här säga att McCain-supportrarna inte lika gärna skyltar med sina åsikter, så Obamadominansen kan vara något skev. En vän till mig hade träffat en demokrat som höll på med canvassing (dörrknackning för att fråga om stöd och t.ex sätta upp en valplansch på gräsmattan framför huset) och denne hade sagt att de hus som inte hade någon plansch på gräsmattan det var de som var McCain-supportrar. Men kandidater vars supportrar vil dölja vem de stödjer brukar inte vinna. Doch är ju inte mina spaningar på något sätt statistiskt signifikanta utan bara spaningar utefter resvägen och kommentarer av amerikaner jag talat med här.

Men sedan kommer det till det där med pengar och som väl alla vet vid det här laget så har Obamakampanjen ett massivt övertag vad gäller ekonomiska resurser. Det märks bl.a. genom att jag hört åtskilliga reklaminslag på radion för obama, men inte en enda av McCain. Och Virginia är en swing state i detta val så McCain borde vara närvarande här.

Fytne goes Washington

Jag åker till Washington i dag. Jag återkommer med bloggande därifrån. Jag hoppas kunna delge er många initierade amerikaners synpunkter.

Bl.a. ska jag på ett seminarium på Cato om amerikanarnas fabless för en stark presidentmakt – i landet som gjorde maktdelning till grundtanke. Kan bli intressant. Men det blir inte förrän på kvällen på valdagen på tisdag.

Jag har nog en och annan spaning innan dess. Ska träffa medicinforskare, filosofiprofessor, och besöka think tanken Cato Institute. Och förhoppningsvis många fler intressanta människor från eliten och den politiska klassen.

Och jag tänkte spana lite på hur valproceduren går till, jag har ju ändå varit valobservatör i Ukraina på 90-talet 🙂

Obama drömmer om Clintons fredsår…

Nu ska vi se…

“Det är dags för fred och välstånd som under 90-talet” sa Obama under ett valmöte I Florida I förrgår med Bill Clinton sittades jämte sig på scen.

Krig under Clinton:

1991-2003 Flygförbudszoner i Irak (ärvd konflikt, men Clinton utökade flygförbudszonen 1996)

1992-1995 Bosnien /Serbien (ärvd konflikt)

1993 World Trade Center- bombningen (al-Qaida)

1993 Slaget om Mogadishu (ärvd konflikt)

1994 Rwanda

1998 Ambassadbombningarna I Dar es Salaam, Tanzania and Nairobi, Kenya (al-Qaida)

1999 Kosovo

2000 Jagaren USS Cole (al-Qaida)

Ta i beaktande att George W. Bush I valet år 2000 mot Al Gore lovade att inte engagera sig så mycket i konflikter utomlands. Som alla vet ändrades allt den 11 september 2001, knappt nio månader efter att Bush tillträtt som president. Min slutsats är att USA som världens mäktigaste militärmakt och världens största ekonomi aldrig kan tro att det går hålla sig utanför världens konflikter. Frågan är snarare hur man hanterar sådana.

Clinton drog uppenbarligen sig för att ingripa, men han slapp inte för det. Och är det någon som med facit i hand varit emot att han varit lite mer aktiv i Bosnien/Serbien och Rwanda? En lätt amerikansk division hade kunnat stoppa folkmordet i Rwanda. Ett snabbare ingripande i Bosnien/Serbien hade räddat många liv och kanske gjort att Kosovokriget aldrig behövt äga rum. Och varör såg inte Clinton att al-Qaida var systematiska i sina attacker mot amerikaner och amerikanska intressen? Efter ambassadbombningarna 1998 skickade han ett tjog kryssningsmissiler mot några tält i Afghanistan och Sudan. Det löste inte problemet, men gjorde en massa muslimer sura. Vi vet hur det gick… 11 september…

F.ö. så pågår färre krig just nu, i slutet av Bush-eran, än någonsin. Dick Erixon har skrivit om det här.

Jesus var en ”Community Organizer”

Politiska kampanjer är fulla av fula trick, tjuvnyp, medvetna missförstånd och osakliga beskyllningar. Men i bland blir det riktigt roligt utan att vara grisigt.

Som ni vet gjorde republikanernas vicepresidentkandidat, Alaskas guvernör Sarah Pailin, en sak av att Barack Obama varit ”community organizer” i sitt tal på republikanernas konvent och jämförde det med att det var som att vara borgmästare i en liten stad ”fast med reell makt”.

Det är lite som när socialdemokraterna på 1980-talet vände skojerierna (var det Hasse och Tage som var först?) om att Ingvar Carlsson såg ut som an sko i ansiktet och började kalla patrtimedlemmarna för fotfolket.

McCains dykning i opinionsmätningarna

Bland kommentatorerna i USA verkar det förekomma två förklaringar till att McCain nu hamnat långt efter Obama i opinionsmätningarna.

Den första att McCain med utnämningen av Sarah Pailin visserligen gjorde den kristna högern till lags, men att det samtidigt gjorde honom omöjlig bland många av de mitteväljargrupper som kommer avgöra på valdagen.

Den andra att finanskrisen, rätt eller fel rent sakligt, kommit att drabba McCain.

Jag tror att båda dessa förklaringar äger visst förklaringsvärde. Men jag tror ochså att Obama nu börjat visa att han står pall kritik vad gäller oerfarenhet och diverse märkliga anknytningar. Ungefär detta var vad som inträffade för Reagan i slutet av valet mot då sittande president Carter 1980. Angreppern tog inte längre. Och han slog en Clinton i våras, det gör ingen duvunge. Obama är från politiken i Chicago.

Obama vann debatten med 1-1

Jag och Tanglewood såg just detatten mellam McCain och Obama. Mitt intryck var att McCain var ovanligt nervös, men i stort sett fick fram vad han ville ha sagt. Delvis så utspelade sig debatten på McCains planhalva så till vida att diskussionerna oftare handlade om McCains politik än om Obamas. Men Obama höll sig lugn och stabil på ett presidentlikt sätt under debattens gång.

McCain, som ligger under i opinionsundersökningarna, lyckades inte vända presidentvalets dynamik med den här debatten, även om Obama flera gånger meddelade att han höll med McCain.

Oavsett vem som var den relativa vinnaren så var det en saklig, lågmäld och civiliserad debatt. Det betyder i praktiken att Obama vann debatten, eftersom McCain är tvungen att vinna den för att vända sitt underläge i opinionen.

Mitt tips är att Obama blir USAs näste president. Nu måste han göra stora misstag och drabbas av Bradley-efekten för att inte vinna.

Mer om finanskrisens orsaker

Jag har dragit ungefär samma slutsatser flera gånger tidigare, men i ytterligare en artikel om finanskrisens pekar nu Svenskt Näringslivs chefsekonom på riksbankers ansvar efter att de tillägnat sig sedelutgivningsmonopol:

På 1800-talet fanns i många länder helt privata banksystem. De tryckte egna pengar och hade normalt en hög soliditet för att kunna stå emot förtroendekriser. Det förekom visserligen finanskriser då också – men inte oftare än i dag. Under Sveriges närmare 70 år med ett fribanksliknande system gick inte en enda svensk privatbank omkull. Dessa banker förbjöds fortsätta sin sedelutgivning år 1903, framförallt för att sedelutgivning är en lönsam verksamhet som staten ville lägga beslag på.

När banker inte kunde trycka egna pengar uppstod dock ett problem. I en förtroendekris, när många vill ha mer pengar i madrassen, kunde de inte själva tillgodose efterfrågan. De blev beroende av att Riksbanken snabbt försåg dem med krediter. Så uppstod dagens kontrakt på de finansiella marknaderna. Banker lånar in kort och lånar ut långt. Riksbanken lovar att fylla på när inlåningen från allmänheten sinar.

Därför kan finanskrisen hittills knappast betecknas som ett marknadsmisslyckande. Tvärtom har systemet fungerat ungefär som det var tänkt, med ett undantag. När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers tilläts gå i konkurs spred sig rädslan för att staten inte skulle leva upp till sin sida av kontraktet. Då kom allt i gungning.

Och han fortsätter:

Stater bör självfallet inte driva på kreditbubblor. Den amerikanska staten, påhejad av olika påtryckargrupper, inte minst av den unge advokaten Barack Obama, tvingade banker att ge bostadskrediter till låginkomststagare. Om en bank förmedlade för lite lån i låginkomsttagarområden hotades man med böter eller andra bestraffningar. Den amerikanska bolånemarknaden domineras av två halvstatliga bolånebanker: Fannie Mae och Freddie Mac. Det amerikanska bostadsdepartementet pressade Fannie Mae och Freddie Mac att köpa in mer osäkra bostadslån från andra banker. Enbart under åren 2004-2006 köpte de båda instituten upp sammanlagt 434 miljarder dollar i så kallade subprime-papper. När bankerna märkte att de kunde skicka vidare sina osäkra lån till någon annan spädde det naturligtvis ytterligare på bankernas långivning.

Så gick det också till inför den svenska krisen på 1990-talet. Det var statliga Nordbanken som stod för mest vårdslös utlåning, fick de största solvensproblemen och sade upp mest lån till skötsamma småföretagare – som drogs ner i krisen. Det var också den svenska staten som i decennier hade eldat på en bostadsbubbla med generösa bostadssubventioner.

Läs artikeln i sin helhet här.

Besvenningslöst

Aftonblades gamle nestor på ledarredaktionen, Olle Svenning, ägnar söndagens ledare åt finanskrisen. han skriver bl.a. att ”Det är hög tid att svskaffa ”Wall Street-socialismen””. Och det håller jag med om. Att tvinga marknaden att ge lån, eller för stora lån, till kunder med svag kreditvärdighet medför bara att man bäddar för just en kreditkris. Det är vad de gjort i USA genom Community Reinvestment Act.

I Sverige har statliga SBAB gjort något liknande. Nu får samma politiker som drivit fram detta skörda sin draksådd. Skyldiga är Carter, Clinton (då understödd av dåvarande advokaten Obama) och Bush. De ville tvinga bankerna att ge krediter som de annars inte skulle ha gett. Någon slags socialpolitik genom bank-, och kreditmarknadsregleringar snarare än genom beskattning. Men nu blir det skattebetalarna som likt förbannat får stå för notan såhär i efterhand.

Men Svening har ju som sin intellektuelle tvilling, Lars Ohly, många fel efter sitt enda rätt. Eller var sägs om denna Marxistiska utsaga:

I Storbritannien socialiserar Gordon Brown banker i en takt som påminner något om Attlee-regeringens demokratiseringar efter andra världskriget.

Vad Olle Svenning säger är alltså att de förstatliganden som Storbritaniens förste premiärminister efter andra världskriget gjorde var ”demokratiseringar”. Med det synsättet måste Nordkorea vara världens mest demokratiska land.

Statligt ägande är mycket farligare för ett lands utveckling än en relativt stor socialstat. Socialdemokraterna i Sverige, som Svenning jobbade för under Tage Erlanders tid, genomförde aldrig Efterkrigsprogrammet, även kallat 27-punktsprogrammet, efter förlustvalet i andrakammarsvalet 1948. Detta är minst lika avgörande för vårt välstånd som att den ursprunliga idén från 1976 om löntagarfonder aldrig genomfördes som planerat utan bara i en begränsad form. Storbritannien var från Attlés nationaliseringar av bl.a. gruv-, energi-, järnväg och flygindustrierna ”europas sjuke man” ända fram till att Thatcher med start 1979 återprivatiserade mycket av det som Attle hade förstatligat drygt 30 år tidigare.

När Svenning skriver om förstatliganden/nationaliseringar som demokratiseringar borde det betyda att socialdemokraterna, som han jobbat för, gjorde fel när de inte nationaliserade svensk industri efter kriget.