Kategoriarkiv: Vänstern

Ohly är helt disparat om ekonomisk politik

Vänsterpartiets partiledare och Mona Sahlins tilltänkte koalitionspartner Lars Ohly vill slå ihop bankerna NORDEA och SBAB för att pressa räntemarginalerna samtidigt som det inte är bra att folk bor i bostadsrätt för då byr man sig om räntan i avtalsrörelsen. Och folk skall inte heller äga aktier av samma skäl, det är ”olyckligt att aktieägandet är så spritt i det svenska samhället” för att man inte blir lika strejkbenägen när man bryr sig om företagens vinster.
Vattenfall ska pressa elpriserna för konsumenterna med hans nya ägardirektiv, men han förklarar inte hur det går ihop med deras mål att minska energianvändningen.
Eftersom det inte går att åter monopolisera apoteksmarknaden vill han inrätta A och B-apotek där de privata (B) får ett statligt beslutat mindre sortiment.
Do’h!
Man skulle kunna tro att det är en stins som pratar ekonomi, men det är en kommunist som talar.
Den här intervjun i E24! är en guldgruva. Missa inte! Läs den här!

Maud Olofsson och ansvaret under SAAB-krisen

Den som kan något om det svenska industristödets tragiskt dyra och meningslösa historia vet att hålla Maud Olofsson högt.

Varvskrisen, började i slutet på 60-talet, den dåvarande socialdemokratiska finansministern Gunnar Sträng och riksbankschefen Per Åsbrink gick då in med långtgående statliga garantier till varvsindustrin, sedan fortsatte det med den på hösten 1976 tillträdda borgerliga regeringens varvsakut, under centerpartistiska ekonomiministern Nils G. Åsling. Detta ledde ändå till bildandet av statliga Svenska Varv AB, då inget av det tidigare stödet hade hjälpt. Till slut lades ändå den mesta varvsverksamheten ner då varvsstödet upphörde med att regeringen Palme avskaffade produktionsstödet till varvsindustrin efter valet 1985.

20 års elände med subventioner och bortkastade skattepengar var över.

Nu har Maud Olofsson inte upprepat ett enda av de tidigare misstagen i den nu pågående krisen i fordondbranschen, och de ska Maud Olofsson och hela regeringen ha beröm för.

Det märkligaste då, under varvskrisen, och nu, under SAAB-krisen, är fackets och socialdemokraternas agerande. Det är även ytterst märkligt att s.k. borgerliga regeringar under 70-talet höll på med varvsstöd och förstatligande av en hel bransch, men det är är inte lika märkligt som LO-fackens agerande nu som då.

Facket och socialdemokraterna brukar berömma sig själva för likalöneprincipen i Rehn-Meidnermodellen. Alla som utför samma typ av arbete ska ha samma lön. Allt för att de mindre lönsamma företagen SKA slås ut så att arbetskraften kan övergå till mer lönsamma företag. I det närmaste är detta att betrakta som att Sverige, på fackets och socialdemokraternas initiativ, redan på 50-talet införde Schumpeters teori om den kreativa förstörelsen som politisk och facklig dogm.

Det märkliga är att denna egna politik inte hindrar fackrepresentanter och socialdemokrater att klaga då dessa principer faktisk får avsedd effekt och olönsamma företag är att på väg att slås ut av just Rehn-Meidnermodellens likalöneprincip. Då ska det till subventioner, stöd och statligt ägande – tvärt emot de egna principernas intentioner. De principer som är grunden för samma fackföreningars centrala löneavtal. Jag tycker det är ohederligt.

En modern kurios pajas i periferin har dock tillkommit, Peter Eriksson (som jag i andra sammanhang talat hyggligt gott om bl.a. här och här på bloggen). Miljöpartiet, som inte lagt två strån i kors för den svenska bilindustrin tidigare, som alltid varit tidig med att kritisera VOLVO och SAAB för de bilar de gör och som varit emot bilismen på alla fronter sedan partiet bildades 1981 – just detta parti anklagar nu regeringen för att ett olönsamt svenskt dotterföretag till USAs största bilföretag läggs ner efter decennier av stora förluster. Det enda som är ovanligare än att SAAB går med vinst är väl att det sker en kärnkraftsolycka med dödlig utgång. Ohederligt är bara förnamnet, men likalöneprincipen har inte varit miljöpartiets idé, men bilhatandet är näst efter kärnkraftshatet partiets livseleixsir.

Och så till sist en stilla undran. Varför lyfter media inte fram den samlade vänsterns hyckleri? Hyckleri och ohederlighet ska väl en fri media med självkänsla alltid sätta tänderna i? Dock diskuteras frågan ur SIFOkratiskt perspektiv i GT här.

LO: ”De fattiga har blivit rikare”

LO-ekonomerna, Anna Fransson och Irene Wennmo, skrev på DN debatt 9 december om sin LO-rapport:

Både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste fått ökade disponibla inkomster med 88 procent. För de fattigaste har de bara ökat med 15 procent. De senaste sex åren har förvärvsarbetande realt fått i genomsnitt 3,3 procent om året i inkomstökning. Siffran för arbetslösa och sjuka är 0,86 procent. Det stora språnget skedde mellan 2006 och 2007 när alliansregeringens första åtgärder slog igenom, men även under den förra S-regeringen skedde en liknande utveckling. Att låta sjuka, arbetslösa och pensionärer halka efter gröper ur tryggheten för alla.

Vad de säger, förutom det gamla vanliga vänstermantrat att ”klyftorna ökar” är faktiskt att de ”arbetslösa och sjuka” blivit rikare. Visserligen bara 0,86 procent rikare de senaste sex åren, men det är en välståndsökning och inte en välståndsminskning.

Om man är fattig måste det viktigaste vara att man blir mindre fattig, eller rikare, beroende på hur man väljer att uttrycka det. Är man fattig för att man är arbetslös är vägen till ett jobb avgörande för att bli rikare – och det ska det rimligtvis vara också. Och är man sjuk är det viktigaste att man blir frisk om det är möjligt – och vården i Sverige har blivit bättre sedan 1991. Och LO visar nu i sin rapport att de ”fattiga” i det här fallet ”arbetslösa och sjuka” alltså blivit rikare.

Men varför detta tjat om klyftorna? Sverige har en världens lägsta ginikoefficienter.

Men det är en sak till som LO inte tar upp och som rimligtvis är ytterst relevant. De skriver om perioden 1991-2007. Det är 16 år, vilket är 20 procent av ett liv i Sverige. Är det samma personer som utgjorde de arbetslösa och sjuka 1991 som 2007? 16 årskullar har tillkommit och 16 årskullar har avlidit. Och sedan tillkommer den eventuella sociala rörligheten. I ett bra samhälle många som tar sig från de lägre decilierna och under sitt liv förmår att göra en liten klassreda inom systemet och helt enkelt komma upp sig en bit. Här är Sveriges svaghet i förhållande till de bästa länderna (vilket givetvis är de ett land med ambitioner ska jämföra sig med).

Hur kan man vara så ointresserad av hur lätt det är att ta sig från absolut fattigdom som LO är i denna rapport?

Hur kan man vara så ointresserad av om det är samma personer inbegrips 1991 samt 2007 som LO är i denna rapport?

Och hur kan man framställa det faktum att ”arbetslösa och sjuka” blivit lite rikare som att ”skillnaderna mellan fattiga och rika ökar kraftigt”?

Om det väsentligaste är att minska klyftorna kan man göra det genom att de rikaste blir 50 procent fattigare och de fattigaste blir 49 procent fattigare. Skulle det vara att betrakta som en framgång för Sverige enligt LO?

LO bidrar till fördumningen av det offentliga samtalet när de kommer med såna här perspektiv.

Bara c och m uppmärksammar murens fall

Jag har precis kollat på samtliga sju riksdagspartiers huvudhemsida, dels startsidan och dels där man hittar pressmeddelanden. Bara centern och moderaterna väljer att som huvudinformation ha något som uppmärksammar 1900-talets viktigaste fredliga förändring i vår världsdel – murens fall 9 november 1989.

Socialdemokraterna nämner det i förbigående när de informerar om seminariet som hölls till f.d. partiledaren Ingvar Carlssons 75-årsdag och som Mona Sahlin ledde.

Övriga partier har varken något som uppmärksammar murens fall på sin startsida eller något pressmeddelande med någon kommentar. Detta är ynkligt.

Lars Ohly och murens fall

Jag vill veta hur Lars Ohly ska fira att det nu är 20 år sedan murens fall 9 november. Han gick med i VPK i slutet på 70-talet. Det går inte att vara demokrat och för mänskliga rättigheter och inte uppskatta att muren föll 1989-11-09. Mona Sahlin har sagt att Lars Ohly ska bli svensk minister i oktober 2010. Därför vill jag veta.

De svenska partierna är inte normala

I bland brukar jag säga att vi har världens sämsta vänster i Sverige. För att vara i en demokrati alltså. Och detta eftersom vänstern i Sverige är så socialt paternalistisk. I ekonomiska frågor är vänstern som vänstern i den demokratiska världen är mest, de har bara fått styra oproportionerligt mycket under efterkrigstiden. Fakta på marken är således lite extrem i Sverige med ett skattetryck bland de högsta i världen, men det är snarare en effekt av det långa regeringsinnehavet än någon radikalare ideologi än i systerpartierna i andra demokratiska länder.

Det som gör den svenska vänstern så unik är att den är så paternalistisk i livsstilsfrågor. Det ska vara systembolag med skyhöga alkoholpriser, krångliga och dyra processer kring utskänkningstillstånd, krav på vakter, inhägnade områden och servering av varm mat vid serveringsställena. Allt för att göra det nästan omöjligt för den hårdbeskattade arbetarklassen att kunna gå på krogen och äta middag med vin och öl, så som de oftare gör i resten av Europa. Till detta kommer att vänstern i Sverige driver en amerikanskt repressiv narkotikapolitik. Det var den socialdemokratiska regeringen som på 80-talet kriminaliserade innehav för eget bruk och konsumtion. Den som super för mycket får hjälp, den som tar för mycket av andra droger får fängelse. Att ”högern” eller konservativa driver denna linje på många hålla är tyvärr som det brukar vara i andra demokratiska länder. Och det är detta som gör ”högern” så oattraktiv enligt många. Men i Sverige delas denna högersjuka av vänstern så till den milda grad att det är vänstern som mer än kyrkan driver på denna statliga livsstilspaternalism. Det är därför jag tycker mig ha fog för påståendet att vi har världens sämsta vänster i Sverige eftersom vänstern i Sverige står för ofri ekonomi OCH social paternalism. Borgerligheten står för friare ekonomi och som vanligt – och tyvärr – för social paternalism.

Således kan man inte genom att välja vänster eller borgerlighet påverka den statliga sociala paternalismen i allmänna val i Sverige. Vilket är något frustrerande. Vi kan bara välja mellan stor och jättestor offentlig sektor, eftersom den sociala paternalismen inte är uppe för diskussion. Dock finns det en liten unik faktor i Sverige och det är moderaterna. Moderaterna är något så unikt som ett parti som är allmänt oradikalt, men dock, borgerligt i ekonomiska frågor, men med en unik liberal syn vad gäller livsstilsfrågor. Detta syns vad gäller synen på alkoholfrågan, homoäktenskapsfrågan, abortfrågan och en rad andra symbolfrågor där ”högerpartier” faktiskt ofta tycker tvärt om. Dock gäller detta såklart inte narkotikafrågan, men dock.

Moderaterna är något så unikt som ett ”högerparti” som är liberalt i ekonomiska frågor och tolerant liberalt i livsstilsfrågor. Det är detta som förklarar att det största ”högerpartiet” i Sverige är som störst i storstäderna och relativt sett som svagast på landsbygden. I nästan alla andra demokratiska länder är det tvärt om. Vänstern (som då är socialt liberal) är stark i storstäderna och högern (som då är socialt parternalistisk)  är stark på landsbygden.

Så, de enda svenska partierna som är som sina systerpartier i resten av världen är kristdemokraterna och folkpartiet. Centern har som bekant bara systerpartier i Finland och i Norge, men nu när de blivit allt mer liberala, i takt med att böndernas andel av befolkningen hamnat kring en procent av befolkningen, så ska de nog räknas som ett helt vanligt mittenliberalt parti och därför räknas vara normala enligt det internationella betraktelsesättet.

Övriga partier i Sverige är inte som sina systerpartier i resten av den demokratiska världen.

De tre vänsterpartierna avviker genom att vara som högerpartier brukar vara i många livsstilsfrågor.

Och moderaterna avviker avviker genom att vara som vänsterpartier brukar vara i många livsstilsfrågor.

Socialdemokraterna och socialstyrelsen byter plats

Och detta är inte på väg bort, det är snarare på väg att cementeras.

Socialdemokraterna och socialstyrelsen byter plats vad gäller synen på nyttan med sprutbytesprogram för ”narkomaner” (läs. i det här fallet heroinister).

På den socialdemokratiska kongressen beslutades nämligen att de ska bli ännu mer amerikaniserade och repressiva i sin syn på narkotikaproblemen när de nu bestämde sig för att vara emot sprutbytesprogram. Läs om det här.

Några dagar senare gick chefen för socialstyrelsen, tillsammans med cheferna för smittskyddsinstitutet och folkhälsoinstitutet ut på DN-debatt och argumenterade för den nu mera vetenskapligt undersökta nyttan för minskad spridning av HIV och hepatit med sprutbytesprogram. Läs DN-debattaren här.

Schymans blunder…

Nog för att allianspartierna är samspelta, men inte ska det väl vara omöjligt att hålla reda på vilket parti en minister kommer från – speciellt om man är partiledare själv och sysslar med politik på heltid.

Såhär skrev Feministiskt Initiativs partiledare Gudrun Schyman i dag på debatt sajten Newsmill:

”Folkpartiet, Sven Littorins parti, harlänge utnämnt sig till den borgerliga feminismens främsta företrädare.Fast i praktiken var det länge sedan vi såg någon folkpartist på defeministiska barrikaderna.”

Om en man på detta sätt frångått gängse sätt att skriva en kvinnas namn och dessutom inte haft koll på vilket parti hon kom från undrar jag om inte denne blivit beskylld för manlig härskarteknik? Jaja, detta är inte viktigt, men frågan är om det är symptomatiskt. Schyman höll trots allt sitt talibantal där hon tyckte männen i Sverige och männen i det Talibanstyrda Afghanistan var av samma slag.

Oppositionens budget intressantare än regeringens

En regering går kontinuerligt att utvärdera och när ett år är kvar till valet ska den lägga sin sista budget. Man har då en rätt hygglig bild av vad den sittande regeringen prioriterar och hur den agerar. Men vet vad man får – ungefär.

Med tanke på att det är vi medborgare som betalar skatt som finansierar det regeringen föreslår i sin budget får vi hoppas på att det inte blir så mycket valfläsk i budgeten. Konjunkturen är förstås en klart hämmande faktor, men allt får bedömas givet läget. Och politik är relativ.

Oppositionens, den röd-röd-gröna oppositionens skuggbudget nu i höst, den som läggs fram några veckor efter att regeringen presenterat sin höstbudget, d.v.s. budgeten för nästa år, år 2010, kommer att bli intressantare och ett viktigare dokument inför valet än Alliansregeringens budget. Och detta av flera skäl. (Man ska ha i åtanke att oppositionens budget, eller budgetar, alltid är förslag i förhållande till den sittande regeringens budgetförslag.)

  1. Blir det överhuvudtaget en gemensam budget för de tre vänsterpartier som redan sagt att de ska sitta i samma regering, eller är de inte tillräckligt överens ännu?
  2. Om inte, vad gör de i så fall gemensamt och – lika viktigt – vad gör de i så fall inte gemensamt.

Svaret på dessa frågor är intressantare än regeringens budget för 2010. Anser jag.

Mona Sahlins sommartal förefaller helt ha undvikit att ge besked om hur det ligger till med den samlade (?) oppositionens budgetarbete. Ett gäng kostsamma förslag och ett gäng kosmetiska önskemål utan besked om förankring i vänsterpartiet och miljlpartiet och – tadaaaaaa – utan besked om hur alla utgifter ska finansieras. Östros har ju t.ex. kritiserat regeringen för att den lånar pengar, så ökad statlig upplåning, d.v.s. ökat budgetunderskott, borde vara en utesluten väg. Om de är hederliga i sin retorik.

Som sagt, oppositionen budget är i höst intressantare än regeringens.

RFSU begriper inte sitt eget bästa

RFSU är en svårt vänsterinfluerad lobbyorganisation. Med högst legitima uppfattningar i sak på de flesta områden. Men den interna vänsterperspektivet gör att de förblindas och går vilse ibland. Nu har RFSU de hoppat på folkpartisten Anders Ekberg för att han inte vill att abortfrågan ska bli en EU-fråga. Det visar bara att RFSU faktiskt inte vet sitt eget bästa, eller snarare sina medlemmars intressens bästa. Johan Ingerö reder ut saken här.