Då har vi fått en dom i första instans i Pirate Bay-målet.

Jag tycker att det är fel fråga som diskuteras. Nu diskuteras illegal fildelning och lägren är två.

1. rättighetsinnehavarna som tycker att det ska vara som förr
2. fildelarna (de illegala) som tycker att man aldrig ska behöva betala eftersom det går att fildela

Sedan blir det följdiskussioner om att stänga av nätet för illegala fildelare, destruera trafikdata och om ålderdomliga affärsmodeller för nöjesindustrin. Men inget av detta handlar om vad som är grunden till hela frågan. Och det tycker jag är märkligt.

Vad som borde diskuteras är frågan om upphovsrätten och dess löptid. Vad är det som säger att den är så korrekt formulerad att den är huggen i sten, eller att den är så irrelevant att man helt kan bortse från den? Upphovsrätten är filosofiskt godtycklig till sin nuvarande grund.

Varför ska patent gälla i 20 år, men upphovsrätt i 50 år, eller som nöjesindustrin vill i 95 år? Vad finns logiken, var finns grunden i resonemangen?

Allt hänger liksom i luften rent filosofiskt.

Pirate Bay-killarna är filosofiska plattskallar som tycker att det ska vara lagligt bara för att det är tekniskt möjligt och som skyller ifrån sig på sina talskrivare. Hur filosofiskt är det? Namnet Pirate Bay tyder ju på att de vet att de gör fel. Vem fan tar sig ett sådant namn om man är seriös? Varför tar de ett namn som detta? Ser de några förebilder bland de moderna piraterna i Somalia? Ser de några förebilder bland forna tiders sjörövare?

Det kommer nog dröja ett tag innan västvärlden har omkodifierat detta område på ett rimligt sätt. Jag gissar att det kommer ta 10-20 år innan vi har en lagstiftning som är rimlig och accepterad på detta område.

Vad gäller nöjesindustrins ålderdomliga affärsmodeller så har jag en personlig reflektion

Jag köpte en ljudbok på en bensinmack förra veckan. Jag betalade 259 kronor för den. Jag skulle köra 40 mil ensam i bilen på annandagens kväll. Själva substansen i ljudboken var det inget fel på. Men de är verkligen knäppt ålderdomliga eller underutvecklade på förlaget.

Boken är på 15 timmar och på min bilfärd hann jag lyssna på tre timmar. Eftersom jag i Stockholm åker mest kollektivtrafik eller motorcykel ville jag lägga in de återstående nio (av tolv) skivorna i iTunes på datorn så att jag kunde fortsätta lyssna på ljudboken i min iPod när jag promenerar och åker kollektivtrafik.

När jag ska börja ladda ner skivorna i datorn upptäcker jag till min förvåning att skivorna varken är namngivna eller numrerade – det ska man alltså behöva göra själv – som när man laddar in sina CD-skivor från 1987 – 22 år tidigare, då sådan information inte fanns, för att knappt någon använde datorn för att lyssna på musik – om man nu hade en dator med CD-läsare 1987…

12 skivor gånger 15 stycken ska alltså ges namn för ”Artist” och ”Album” så att man kan hitta filerna bland mina ca 9000 låtar i datorn. Det blir att handjaga in bokens titel med nummer för skivans nummer och författarens namn sammanlagt 12x15x2 gånger, d.v.s. 360 gånger. Mer än en gång per krona jag betalt för att köpa ljudboken lagligt. Hur jävla lata och omoderna är de på ADELPHI AUDIO? Jag fattar verkligen att en del lackar ut och laddar ner illegalt när det är så förbannat omodernt och krångligt att bete sig legalt och betala för sig.

Så ”snacket” om att nöjesindustrin inte hängt med teknikutvecklingen vad gäller sina affärsmodeller finns det visst fog för. Jag tror inte att jag varit med om något unikt.