Fler har diskuterat varför FN är en lekstuga för diktaturer.

Inför det famösa FN-mötet i Geneve skrev DNs tidigare kulturchef Arne Ruth och debattören Dilsa Demirbag-Sten om hur de muslimska diktaturerna försökte förbjuda religionskritik i en artikel på Brännpunkt.

Fredrik Segerfeldt resonerar ungefär som jag och hänger inte heller upp sig på hurvida Israel anklagas för att vara rasistiskt eller ej, utan på det faktum att det är diktaturer, som dessutom är högst selektiva i vad de kritiserar som kapat FN. Han skrev på Newsmill här.

I Wall Street Journal skriver Gerald M. Steinberg här om att mötet i Geneve visar att det bästa sättet för att försvara mänskliga rättigheter är att inte låta FN hålla några konferenser som ger en skenbar legitimitet åt diktaturernas utfall.

Jag nämnde i min bloggpost i går att problemet inte är om frågan hurvida Israel på vissa sätt agerar rasistiskt diskuteras, utan att diktaturer som med alla mått mätt själva definitivt är värre ska få utmåla Israel som endsamt världsproblem. Om demokratier diskuterade frågan om hurvida Israel på vissa sätt agerar rasistiskt skulle det kunna vara både relevant, balanserat och sakligt. Men som det är nu så slipper Kina kritik för vad de gör i Tibet, Ryssland för vad de gör i Tjetjenien och Georgien, Sudan för vad de gör i Darfur, Mugabe för vad han gör i Zimbabwe och arabstaterna slipper kritik för att de själva låter palestinier leva som andra klassens invånare i generation efter generation i sina egna länder. Att bortse från alla dessa flagranta övergrepp, men välja att fokusera enbart på Israel är inte seriöst – det är diktaturfasoner och ska inte understödjas av demokratier.

Bret Stephens skrev här i går om hur arabvärlden inte bryr sig om det under 2000-talet dött många gånger fler muslimer – ur en mindre befolkning – i Tjetjeninen än i de palestiska områdena under samma period.