Vårt språk är det som gör att vi kan leva i en kultur och inte i ett förfärligt naturtillstånd. När någon fördummar språket så bidrar denne till att försämra det, att göra det mindre användbart. Orden blir otydligare. Förståelsen sämre. Kraftuttrycken urlakas. Nyanserna försviner.

Mona Sahlin har alltid haft ett väldigt eget sätt att uttrycka sig på. Mycket av hennes populäritet från tidigt 90-tal (arbetsmarknadsminister 90-91, partisekreterare under oppositionsåren 92-94) byggde på hennes enkla sätt att kommunicera.

Nu senast har hon beskrivit regeringens arbetamarknadspolitik, den s.k. arbetslinjen som ”satanisk” eftersom inte 80 procent av arbetstagarna får 80 procent av lönen vid arbetslöshet (vilket inte heller var fallet innan under det socialdemokratiska styret). Bl.a. har Ekot rapporterat om detta här.

Alltså, det är ”sataniskt” när någon som får maxbeloppet i a-kassan (för de som får en a-kasseersättning därunder gäller ju som bekant inte detta) nu får 680 kronor om dagen i stället för som tidigare under det socialdemokratiska styret 730 kronor.

50 svenska kronor om dagen i 100 dagar är skillnaden mellan den tidigare socialdemokratiska regeringens ultimata rättvisa och alliansregeringens ”sataniska” arbetslinje, d.v.s. att det relativt sett ska löna sig mer att arbeta.

Man kan ju undra om hon tänker börja beskriva sina skettehöjningsförslag som ”sataniska skattehöjningar” om de höjer skatten med 50 kronor om dagen eller mer i framtiden.

Jag undrar om hon är medvetet infantil likt George W Bush, eller om hon talar på toppen av sin egen förmåga?

Cordelia Edvardsson på Svenska Dagbladet skriver i SvD KULTUR 19 november om Mona Salinska (antar att det ska vara Sahlinska egentligen) under rubriken Språkkonstnärer och verbala spikklubbor.

När språket utarmas, när orden berövas sin innebörd och valör, ja, då bör medborgarna se upp. Särskilt oroande är det när en av våra tyngsta politiska makthavare, med chans att bli Sveriges nästa statsminister, våldför sig på språket.

Personligen har jag ingen åsikt om regeringens så kallade arbetslinje, men när Mona Sahlin ger sig på den, beväpnad med en språklig spikklubba, ­slutar i alla fall jag att lyssna på hennes sakliga argument – om de nu finns. ”Det är sataniskt, det är elakt, det är konservativt”, snyftar Mona med gråten i halsen. Sataniskt? Talar vi här om svarta mässor och ritualmord av små barn? Knappast, ty i nästa sats lär vi oss att ”det är elakt”, som i ”ta inte spaden från lillebror, det är elakt”. Konservativt då? Denna beteckning kan fyllas med nästan vad som helst, dock inte med djävulsmässor eller barnkammarspråkets ”du är elak, du är dum”.