9 april 1940 var vänsterpartiet okritiskt till invasionen av Danmark och Norge

I dag för 75 år sedan anföll och invaderade Nazityskland våra nordiska grannländer Danmark och Norge. Det svenska kommunistpartiet (dagens v) var då medlem av Komintern (Stalins kommunistiska international för kommunistpartier) och följde strikt sina order från Moskva. Dessa order var allt sedan Hitler och Stalin ingått Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939 att samtliga sektioner skulle ställa sig passiv i frågan om Tysklands aggressioner. Istället skulle sektionerna föra en pacifistisk fredslinje och mekaniskt tillämpa de analyser Komintern gav.

Från Wikipedia:
”Vid den tyska invasionen av Norge och Danmark 9 april 1940 förklarade det svenska kommunistpartiet att de ”engelsk-franska imperialisterna” bar ansvaret. Det tyska anfallet var en konsekvens av brittiska provokationer. Den kommunistiska Arbetartidningen i Göteborg beskrev till och med aktionen som ”det engelsk-franska angreppet på Norge”. Det norska motståndet måste upphöra: ”norskt blod skall inte flyta för imperialistiska intressen”. Krigshotet mot Sverige kom inte från Nazityskland utan från västmakterna och för att undvika krig måste Sverige anpassa sig till de tyska kraven. Om Sverige anfölls av Nazityskland så skulle vi inte försvara oss, utan anpassa oss till det nya läget.”

Om socialdemokraterna eller något borgerligt parti agerat såhär när våra demokratiska grannländer invaderades och ockuperades av en diktatur, med passivt stöd av en annan diktatur – tror ni då att det nu hade varit debatt om detta i media? Jag är inte helt ointresserad av hur Jonas Sjöstedt eller partisekreterare Aron Etzler ser på sitt partis förflutna som Hitlers och Stalins diktaturdrängar. Någon pigg journalist kanske skulle ställa frågan hur de i dag ser på sitt agerande för 75 år sedan. V hade ju även stött Sovjet under det då nyss avslutade Finska vinterkriget. Så det finns ju en del att fråga om.

Sverigedemokraterna får ju relativt ofta – och med rätta – svara på frågor om sitt partis historia, och då är det ändå ett parti som grundades först 1988 och alltså inte har någon organisatorisk historia som sträcker sig tillbaka till andra världskriget.

Det är helt ok om Saudiarabien inte gillar Sverige

Det är egentligen inget stort problem att en av världens vidrigaste diktaturer – Saudiarabien – inte gillar Sveriges agerande.

Det är ju mer att regeringen verkar så tagen på sängen av konsekvenserna av sitt agerande, att den förödmjukats i Arabförbundet, att inte ens det av Sverige nyss erkända Palestina stödde Sverige i Arabförbundet. Det är inte diplomatiskt skickligt. Detta tillsammans med att man talat vitt och brett om en egen självständig linje – gentemot EU, USA och NATO får man förmoda. Att man säger att argumentet för denna självständiga linje är att man ska vara en moralisk stormakt och kunna medla i konflikter. Och så gör man sig ovän med både Israel och Arabförbundet. Reaktionerna har inte varit förväntade.

Så… regeringen har inte riktigt koll vad den håller på med. Och det är naturligtvis inte bra. Förödmjukelsen i Arabförbundet är inget egentligt problem, utan visar mer att det är en diktaturklubb. Men vad den senaste veckan visar är att vi verkligen inte borde distansera oss från EU, USA och NATO, utan att det bara är genom att agera gemensamt inom de ramar som främst EU ger som vi kan se till att arbeta effektivt för våra värden och intressen utan att vi som litet land drabbas. Så det som hänt är ett sammanbrott för den naiva självständiga utrikespolitiken där vi drömmer om FN och fina medlarroller.

Ersätt Wallström (s) med Hultqvist (s)

Statsminister Stefan Löfven bör nu ersätta utrikesminister Margot Wallström med Peter Hultqvist – om uppgifterna i Expressen om hur hon låtit Putin bestämma hur, med vem och var det svenska flygvapnet ska öva.

Wallström bör KU-anmälas för att hon gått in på försvarsministerns område och agerat självsvåldigt. Om inte hon gjort detta med Löfvens goda minne, för då bör ett misstroendevotum mot regeringen väckas. Och detta kan göras utan att bryta mot Decemberöverenskommelsen eftersom det står i den att den inte börjar gälla förrän i mars. Om inte hela storyn om hur Wallström låtit Putin bestämma, över hur och med vem, försvaret övar är felaktig. I så fall måste svenska JAS-plan landa i Estland under övningen, för att visa att Wallström inte gjort Putin till Sveriges högste militäre befälhavare.

Svenska flygvapnet har tidigare landat i Estland under gemensamma övningar med NATO. Och det ska vi inte sluta med för att Putin vill det.

Flygvapnet i Estland

 

Svenska flygvapnets plan uppställda jämte NATO-plan på den Estniska flybasen i Ämari under en övning 2014.

Drevet mot Björn Söder på tveksam grund

Vilken massa käbbel!

Just denna gång tror jag drevet mot Björn Söder är obefogat.

Jag ska resonera lite om varför jag nog tycker så.

Magdalena Andersson och därefter Stefan Löfven höjer tonen och börjar kalla sd för nyfascister. Sd säger att påståendet inte är ”värdigt” en person i Anderssons och Löfvens ställning. Diskussion om detta uppstår. Löfven meddelar någon dag senare att skillnaden mellan fascism och nazism är att fascister accepterar de demokratiska spelreglerna. Stor häpnad över Löfvens uttalande. Journalisten Henrik Arnstad och ett antal ledar- och kulturskribenter ger Löfven och Andersson sitt stöd och Arnstad meddelar att en av de sakerna som utmärker nyfascister är att de förnekar att de är nyfascister. Ett antal akademiska forskare och någon journalist säger att påståendet om sd som nyfascister är tveksamt och talar i stället om sd som främlingsfientliga, populister och nationalister. Ett antal borgerliga ledarskribenter (det finns inga borgerliga kulturskribenter som skriver partipolitiska ledarartiklar på kultursidorna) är också tveksamma till att kalla sd för nyfascistiska.

Eftersom Löfven varje dag bjuder på nya turer i regerings- och extravalsfrågan hamnar ändå denna diskussion i något av en mediaskugga.

I detta läge går vice talman, Björn Söder (sd), och håller seminarium om vem som tillhör den svenska nationen på sd:s kommundagar. Därefter låter han sig intervjuas i DN med anledning av detta. Det förefaller mig att han faktiskt inte har helt fel i sak när han talar om vem som är svensk och vem som inte är det. (Om man då utgår från att han menar vem som tillhör den svenska nationen och inte vem som är svensk medborgare, d.v.s. uppbär medborgarskap i staten Sverige. Jag tycker att det framgick av intervjun med Björn Söder i Aktuellt 2014-12-15) Alla kritiker förefaller nämligen fritt och stokastiskt blanda ihop begreppen nation och stat.

När jag läste kulturgeografi fick vi lära oss att en nation är de som själva eller av andra ses som en nation. En stat är ett juridiskt subjekt, inte en kultur i sig. Men eftersom Sverige är en nationalstat så blandas dessa olika saker ofta ihop i debatten i Sverige. Man kan således tillhöra en annan nation än den svenska, men vara fullvärdig och likvärdig medborgare i staten Sverige.

Sd själva verkar inte heller så noga med begreppen, trots att det får anses vara deras hemmaplan och huvudintresse att diskutera just nationen och ”nationella” frågor.

Sd har tydligen krav på assimilering för invandrare och flyktingar, men anser inte att några av Sveriges officiella minoriteter behöver assimileras. Jag förstår vad de menar. Jag delar inte sd:s uppfattning, jag tycker kravet på flyktingar och invandrare ska vara att de följer svensk lag. Precis som kravet på oss som redan bor i Sverige alltså.

Vad jag inte begriper är att en ledande sverigedemokrat väljer att prata om vem som tillhör vilken nation. Sd protesterade mot att benämnas som nyfascister, men partiet har värre rötter än så. Sd har nazistiska rötter. Det är nu ungefär 20 år sedan nazistiska armbindlar förekom på partiets aktiviteter. Vill då sd inte bli betraktade som nyfascister (vad det nu betyder – ingen socialdemokrat har kommit med någon definition på begreppet sedan Löfven yrade i nattmössan om saken) kanske de ska vara extremt noga med att inte bjuda på några missförstånd, så som Björn Söder nu gjort. Visst, journalister försöker oftast nita sitt intervjuoffer, speciellt om det rör sig om en sverigedemokrat, men detta kan knappast varit okänt för Björn Söder innan han lät sig intervjuas och därför blir hans oprecisa vokabulär det som skapar detta missförstånd.

Redan Sokrates sa att man måste definiera begreppen innan man använder dem, annars blir diskussionen obegriplig. Många har här syndat mot vad Sokrates sa.

Det jag gillar med Sverige är att landet är så kosmopolitiskt. Kosmopolitiskt på ett svenskt sätt – vad de nu än är. För det går inte att komma undan att Sverige ändå är en alldeles egen version av samhälle i världen.

Själv känner jag större samhörighet med filosofiskt likasinnade människor från andra länder än med svenskar som är kommunister, nationalsocialister eller fascister. Jag är nog queerfeminist. Och anarkokonservativ liberal. Och smålänning. Och svensk. Och kosmopolitisk västerlänning.

Men faktum kvarstår, medan Björn Söder (sd) pratade om begreppet ”nation”, så talade alla hans kritiker om begreppet ”staten”.

13 december 1939 bildades Sveriges samlingsregering

Hansson III

I dag, den 13 december, är det 75 år sedan Sverige fick en samlingsregering.

Efter det kommunistiska Sovjet hade anfallit Finland två veckor tidigare ville den dåvarande socialdemokratiske utrikesministern, Rickard Sandler, ge aktivt stöd till Finland. Statsminister Per Albin Hansson, tyckte att det var en äventyrlig politik och en samlingsregering bildades mellan socialdemokraterna, bondeförbundet (i dag centerpartiet), Folkpartiet och Högern (i dag moderaterna).

Sveriges kommunistiska parti (i dag vänsterpartiet) som var en del av Komintern (även kallat den tredje internationalen) och därmed fungerade som svensk underavdelning av det sovjetiska kommunistpartiet, fick inte vara med eftersom partiet stödde Sovjet i överfallet mot Finland och på goda grunder betraktades som femtekolonnare. Inte heller det lilla socialistiska partiet (som senare blev nazistiskt) fick vara med i samlingsregeringen.

Min farfar, som var född 1910, och som vid flera tillfällen var mobiliserad under kriget, tyckte att Per Albin Hansson gjorde rätt som höll Sverige utanför kriget. När han blev inkallad efter att Sovjet anfallit Finland skulle de som hade egna skidor ta med sig dessa, trots att de skulle bli stationerade i Norrbotten invid finska gränsen, så det där med att Sveriges beredskap vad god var förstås en lögn.

Den socialdemokratiska regeringen hade halverat försvaret 1925 och när kriget bröt ut var det så illa ställt att försvarsutgifterna 12-dubblades, försvaret fick alltså varje månad så mycket som försvarsuppgifterna var per år tidigare.

Sverige förklarade sig inte neutralt, utan icke-krigförande. Under detta förhållande till kriget kunde Finlandskommittén värva och sända mer än 8000 svenskar till Finland för att strida på Finlands sida mot Sovjetunionen. Varken nazister eller kommunister tilläts bland de som rekryterades. Sverige Skickade även omfattande materiell hjälp, 12 jaktflygplan (vilket då var en tredjedel av vad Sverige hade), 131 000 gevär, 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256 000 granater. Jämfört med vad Finland själv gjorde är detta kanske inte så mycket, men inget annat land stödde Finland med än Sverige gjorde under det Finska vinterkriget 1939-1940.

Varför tar en inkompetent en slarver som rådgivare?

Om man som miljöpartiets språkrör, Sveriges nuvarande vice statsminister och miljöminister, Åsa Romson har sagt att man är ”dålig på att planera sin ekonomi, men inte tycker att det är så farligt för det brukar lösa sig” – varför väljer man då just Yvonne Ruwaida som sin statssekreterare och närmaste medarbetare i regeringskansliet? En som inte heller haft koll på sin ekonomi?

Wallströms UD är maximalt ojämställt

Utrikesminister Margot Wallström (s) meddelade under lördagen (2014-10-04) stolt att utrikesdepartementets ledning (ministrar och kabinetssekreterare/statssekreterare) endast består av kvinnor. Maximalt ojämställd ledning på UD således… Tänk om ledningen för ett börsbolag hade sett ut så, vad hade s-mp-regeringen sagt då?

Länk finns här.

Kommentar till Löfvens regeringsförklaring

Den 13 december 1939 tillträdde Sveriges samlingsregering under andra världskriget. Då hade Österrike införlivats med Nazityskland 1938 och Tjeckoslovakien hade införlivats mot sin vilja i två steg efter Münchenöverenskommelsen 1938 och 1939. Hitler och Stalin hade just ingått Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939. Den 1 september 1939 hade Tyskland gått till angrepp mot Polen och den 17 september anföll Sovjetunionen Polen i ryggen. Landet styckades mellan Nazityskland och Sovjetunionen redan i början av oktober. Vårt närmsta grannland, Finland, hade blivit överfallet av Sovjetunionen den 30 november 1939 och kämpade desperat för att bevara sin självständighet. I detta läge bildade socialdemokraterna och de då tre borgerliga partierna en samlingsregering under fortsatt ledning av Per Albin Hansson. Om han då hade inlett sin regeringsförklaring med att säga att ”Sverige är i ett allvarligt läge” så hade det varit ett rimligt ordval för att beskriva Sveriges situation. Men nu var det i dag, 3 oktober 2014 som Löfven inledde sin regeringsförklaring med att säga så. Med tanke på att Sverige internationellt anses ha klarat den finansiella krisen och nedgången i världskonjunkturen exceptionellt bra så är det faktiskt en bisarr beskrivning av läget för Sverige just nu.

Regeringsförklaringen finns här.

Miljöpartiets kamp för att bli tredje största parti gick sådär…

MP annons näst största parti

16 dagar innan valet 2014 publicerades en opinionsundersökning av SvD/Sifo som miljöpartiet tyckte var så bra att de valde att göra denna annons av den. Kampen om tredje största parti gick väl så där för miljöpartiet. Sverigedemokraterna blev 6 procentenheter större än miljöpartiet på valdagen. Miljöpartiet backade till 6,9 procent och sverigedemokraterna ökade till 12,9 procent. Jag tror att miljöpartiets fokus på feminism i stället för på miljöpolitik och allt prat från Romson om vita medelklassmän som Sveriges största problem bar denna ”frukt”.

Borgerliga partier som gör upp med s straffas av väljarna i nästkommande val

Såhär går det för borgerliga partier valet efter att de gjort upp med socialdemokraterna separat, eller har spräckt en borgerlig regering. En enad borgerlighet som gör upp med socialdemokraterna som till exempel pensionsöverenskommelsen är något annat eftersom alla då gjort upp med s.

1978 – Centern spräcker den borgerliga regeringen på kärnkraftsfrågan.
Resultat: -6 procent för c i valet 1979

1981 – Den underbara natten. C och fp gör upp om marginalskatterna med s bakom ryggen på sin koalitionspartner m som då lämnar regeringen.
Resultat: -2,6 procent för fp och -4,7 procent för c i valet 1982

1990 – Fp gör upp med s om århundradets skattereform.
Resultat: -3,1 procent för fp i valet 1991

1995 – C inleder ett ekonomisk-politiskt samarbete med s som bland annat resulterar i den nya budgetreglerna.
Resultat: -2,5 procent för c i valet 1998

Både c och fp skulle alltså från sitt nuvarande valresultat riskera att hamna under fyraprocentspärren i nästa val om de gör upp med s. Eftersom vi får utgå från att de gärna vill undvika det så blir det nog till att mästerförhandlaren Löfven visar vad han går för. Och som ni ser så spelar det inte någon roll om själva uppgörelsen sedan visar sig vara så bra att övriga borgerliga partier efteråt ställer sig bakom politiken, så som de gjort vad gäller århundradets skattereform eller det nya budgetreglerna (som s däremot naggade i kanten i höstas tillsammans med sd, mp och v).