Om knappt en vecka är det val till Stortinget i Norge och vänsterregeringen sitter då löst.

Det finns likheter med det svenska valet 2006 – arbeiderpartiet (socialdemokraterna) kampanjar under devisen ”Alla ska med”. Varje medietränad arbeiderrepresentant upprepar detta vid varje mikrofon som en duracellkanin. Den känner ni igen. Men sedan är det rätt olikt.

Vänstern består av sossar kommunister och centerpartiet (oreformerade). De samregerar, men har haft problem med sjukskrivningar i regeringen, två ministrar har sjukskrivit under mandatperioden för att det var jobbigt på jobbet. Men det är en trend som den förre norske statsministern från kristdemokraten, Kjell Magne Bondevik startade när han sjukskrev sig p.g.a. utbrändhet.

Justitieministern har haft polisfacket på halsen och näringsministern har bråkat med Norges motsvarighet till Stenbeck om en företagsaffär och blivit beslagen med att inte ha koll på läget och därefter medialt hunsad av finansmannen som passade på att göra narr av henne – i TV – genom att härma hennes tidigare utfall. Stor underhållning. Och hälsoministern, som agerat mot alternativ-”medicinen” har samtidigt skickat sin egen son till en helare för att ”ingen annan (i den offentliga vården) kunde bota honom”. Också en historia med klart underhållningsvärde.

Fler skillnader är att det inte finns någon borgerlig allians. Höyre, som är Norges moderater, pressades i helgen på besked om de ville samregera med fremskrittspartiet och senare kom samma krav på besked från kristdemokraterna. Två partier som sins emellan inte kan tänka sig att samregera. Det finns faktiskt en möjlighet att den borgerliga osämjan (De räknar fremskrittspartiet som borgerligt – fråga mig inte varför – i min värld är de bara populister med allt åt alla på programmet, sänkt skatt och satsningar på allt. Och minskad invandring. Nåja.) kan leda till att det blir en socialdemokratisk minoritetsregering trots borgerlig majoritet i stortinget.

I grunden kan alltid den norska oppositionen lova det mesta med oljefondens reserver, medan den sittande regeringen vet att ta hänsyn till vilken inflationsbrasa det skulle vara. Så har det varit i alla de senaste valen. Och majoriteten i stortinget har skiftat i varje val. Lite som i lokalpolitiken i Stockholm. Skifte vid varje val.

Ingen föreföll att diskutera det viktigaste problemet – att en öl kostar 83 svenska kronor i en enkel bar. Det är dubbla priset jämfört med i Sverige och fyrdubbla priset jämfört med vad en godare öl kostar i Belgien. Skärpning Norge!