Förra veckans viktigaste debattartikel är denna.

Frågan är arkitektoriskt och socialentropologiskt enkel.

Megalomaniska (A)B(C)-städer som blir som getton eller enklaver som inte integreras i resten av staden.

Friliggande huskroppar – en idé från miljonprogrammets föregångare funkisarkitekturen – dras med problemet med allmänningens tragedi. Eftersom det inte existerar några lite mer privata plättar på bakgårdarna där man kan vara lite enskild med bara sina grannar i sin trappupgång och ha utemöbler, grillar och annat stående utan att det vandaliseras, så blir invånarna mindre integrerade med sina grannar och mer isolerade i sina lägenheter. De svinigaste grannarna blir de som sätter standarden för hela området och inte bara för trappuppgångens plätt på baksidan, så som det är där man byggt slutna kvarter.

Jag gillar funkis (har bott ett år i andra hand i en etta på Gärdet i Stockholm), jag hatar miljonprogrammet (har bott ett år i en fyra som vi var fyra unga män som delade på på Råslätt utanför Jönköping). Gärdet lider inte av megalomani och är inget försök till ABC-stad därför funkar Gärdet arkitektoriskt och socialt för de som bor där.

Men nu bor jag i en lägenhet i ett område med slutna kvarter och det är så mycket bättre.

Skulle jag hålla på med stadsplanering och arkitektur så skulle jag försöka förena funkisens formspråk med det slutna kvarteret. Men jag undrar om jag någonsin kommer att få se något som liknar det.