I Sverige finns bara narkotikamissbrukare. I den svenska drogdebatten skiljer man aldrig på brukare och missbrukare. Jo alltså, om det gäller alkohol så anses det finnas sådana som dricker alkohol utan att offentligt och språkligt klassas som missbrukare. Men om det gäller ”knark” eller narkotika så är alla missbrukare – för livet. Den som rökte marijana ”the summer of love 1967” är i den svenska debatten att betrakta som en ”narkotikamissbrukare”. Man kan inte bruka någon slags narkotika utan att missbruka den och därmed vara på väg ned i förnedring, kriminalitet och förtida död. Ni känner igen debatten. Och retoriken. Staten backar upp denna syn, så det är något officiellt över detta.
Är detta ett problem? Ja det är ett problem, eftersom det blir svårt att problematisera det där med droger. Det blir svårt att föra en nyanserad diskussion. Det blir svårt att diskutera skademinimering eftersom det anses vara en diskussion på det sluttande planet. Därför gäller det att vara kategorisk.
Detta har gått så lång att det satt sig på språket. Narkotikaanvändning, eller narkotikabruk finns inte på svenska, bara narkotikamissbruk finns.
Det som Europeiska kommissionen på engelska ger rubriken ”Drug use in Europe under the microscope” blir i sin svenska översättning till ”Narkotikamissbruket i Europa under mikroskopet”.
Bloggen Chris Ramblings hittade, och skrev om, just detta exempel här.
Således har vi har två knarkmissbrukare i regeringen, Sven-Otto Littorin och Anders Borg har båda medgett att de prövat/testat narkotika.
Och i den förra regeringen hade vi tre ministrar som medgett att de prövat/testat narkotika, Mona Sahlin, Thomas Bodström och Gunnar Lund.
De borde samtliga – enligt den offentliga retoriken – sitta inne och inte i regeringen. Det skulle både de och samhället varit förtjänt av. Hur illa skulle det inte kunnat gå för dem annars? Eller…?