Per Tedin på Sydsvenskan kommenterar Per Nilssons rapport ”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?” som jag skrev om här under i går:

En jämförelse mellan å ena sidan Sveriges Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, och å den andra amerikanska Federal Home Loan Mortage Corporation, Freddie Mac, och Federal National Mortage Association, Fannie Mae, har sina poänger.

Men skriver Tedin:

Svenska banker tycks på det stora hela ha visat en viss återhållsamhet också under de senaste årens hausse på bostadsmarknaden. Amerikanska bolåneinstitut har däremot levat under hot om böter om de bedömdes som alltför restriktiva i bedömningen av sina låntagare.
Lägg därtill att Freddie Mac och Fannie Mae innan bubblan sprack stod bakom bortemot hälften av bolånen i USA. Det kan jämföras med SBAB:s andel av den privata bolånemarknaden som uppgår till mindre än 8 procent.
Risken för att SBAB blir ett svenskt Freddie Mac får nog trots allt betecknas som liten. Det hindrar inte att bolånemarknaden förmodligen mår bäst om staten håller sig borta från utlåningen.

Läs Per Tedins ledare i Sydsvenskan här.

Och det finns ytterligare ett problem med dessa billiga krediter som driver upp huspriserna – det blir svårare för fler att någonsin i sitt liv lyckas betala av sitt bostadslån och bli obelånade ägare av sitt eget hem. Allt eftersom konstlat billiga krediter drivit upp priserna.

En politik som leder till att fler får ett högbelånat hem och att färre någonsin kommer att kunna ha betalt av sitt hus – är det en bra politik? Jag tycker inte det. Det är en politik som skapar skevheter på marknaden och det är en politik som gynnar: byggherrar, risktagande med andras pengar i banksystemet och fastighetsmäklare som få mer betalt för att förmedla dyrare bostäder än billiga.

Detta är vad SBABs tillskyndare försvarar.

Lars Ohly vill jag mena har därför exakt 180 grader fel i sin debattartikel från 10 oktober där han om finanskrisen bl.a. skrev:

När staten minskar sitt ägande ökar spekulationsekonomins omfattning. Planerna på utförsäljning av SBAB och Nordea måste därför omedelbart avbrytas.

Vi behöver starka offentliga aktörer på finansmarknaden. Det gemensamma ägandet av Nordea bör därför öka.

Läs Ohlys analys av förslag m.a.a. finanskrisen här.

Och sedan har vi förstås Mona Sahlins ekonomiutbildade skuggfinansminister Thomas Östros som så sent som för drygt ett år sedan protesterade mot alliansregeringens planer på utförsäljning av vissa statliga bolag, däribland SBAB. Jag undrar om Östros fortfarande står för denna sin analys:

TeliaSonera och SBAB är två goda exempel på hur långsiktigt statligt ägande kan bidra till att skapa mycket större värden, såväl ekonomiska som samhälleliga, än utförsäljningens engångsintäkter.

/—/

SBAB är ett välskött och populärt företag med ett starkt varumärke och en kvarts miljon kunder. Men SBAB har också en viktig samhällsekonomisk funktion. Företaget har tvingat fram en rejäl prispress på bolånemarknaden och enligt riksdagens Utredningstjänst har SBAB:s agerande på bara några år bidragit till att en familj med ett 2-miljonerkronorslån sparat omkring 14000 kronor årligen på ökad konkurrens och sänkta räntemarginaler. När SBAB nu säljs ut är risken stor att prispressen försvinner och lånen blir dyrare.

Regeringen ger, trots att mycket stora gemensamma tillgångar står på spel, inte några ekonomiska eller rationella grunder till varför utförsäljningarna nu skyndsamt måste genomföras. Det kan tyvärr komma att stå svenska skattebetalare mycket dyrt.

Läs Östros artikel här.

Tyvärr äger fortfarande staten SBAB och värdet på SBAB lär inte ha ökat i takt med att den bostadsbubbla, som SBAB varit pådrivande för att skapa, nu pyser ut.