Obama borde, som första beslut, be kongressen att avskaffa lagen om positiv särbehandling.
Författararkiv: Fytne
2008 blir inte som 1948
Nu blir det sen lunch, dærefter Casto Institute eventet: ”The cult of the Presidency”. Dæreftrer blir det valvaka någonstans.
Ingen tror något annat æn att Obama vinner. Allt annat vore en senssation større æn presidentvalet 1948 då Truman ovæntat slog Dewey. Lænk till foto hær.
Jag kan kostatera att jag inte sett en enda kampanjarbetare før McCain i Washington i dag, men många før Obama. Vældigt många svarta har Obama-T-shirts. Dock… Washington ær ett traditionellt fæste før demokraterna och Bush fick hær færre røster æn Nader 2004.
Ursækta det norska tangentbordet, men tack ændå till min norska væn som læt mig blogga på hans dator hær på hotellet i Georgetown Washington
Nu valdag…
Vad det amerikanska valet egentligen handlar om
Slagskeppet USS Wisconsin BB-64 i hamnen i Norfolk
Det amerikanska valet handlar om vem som ska vara befälhavare över världens största militär. Givetvis så pratas det mycket om andra frågor, men de är enligt mig sekundära.
Mycket av allt annat det talas om har den amerikanska presidenten inte ensam makten över. Skolan, sjukvården, finanskrisen och mycket annat är sådat där antingen delstaterna egentligen har det största ansvaret, eller där kongressen har ett delat ansvar. Så är det inte med kärnvapenkoderna, de ansvarar presidenten för. Och speciellt för oss som inte är amerikaner så är det USAs utrikespolitiska agerande viktigast. Vem som är överbefälhavare och vilken handelspolitik som drivs är därför viktigast för resten av världen. Det var anledningen till att jag begav mig till Norfolk, planetens marinbas nr 1 till storleken. Inte enkelt att begripa vidden av storleken. Stort var det.
Obama vill ta hem truperna från Irak, satsa mer i Afganistan och omförhandla USAs samtliga frihendelsavtal.
McCain vill hålla kvar trupperna i Irak och i Afganistan samt driva på för mer frihendel.
Detta är i varje fall vad de säger själva. Kanske ljuger bara Obama när han säger sig vilja skydda den amerikanska ekonomin genom att omförhandla alla frihandelsavtal, jag tror det.
Dags att ge sig ivag till Washington.
Obama dominerar i Virginia
Nu har jag varit i Virginia i 2 1/2 dag och jag kan konstatera att Obama dominerar här. Jag har åkt bil från Washington Dulles Air Port till Norfolk. På vägen ner passerade jag Fredricksburg, Richmond och Hampton. Det var betydligt fler bilar med Obama-märken än med McCain-märken. Det var betydligt fler små valplanscher med Obama än med McCain längs med vägarna och utanför husen. Många barar och caféer med Obama-skylt i fönstret, men jag har bara sett ett enda ställe där McCain förekommit och det var Leesburg (en trevlig gammal liten stad för övrigt) där en biker-bar hade ett Veteranes for McCain-märke i baren.
Allt detta säger väl en del om vem som har de entusiastiska supprortarna på sin sida i dett val. Jag har dock hört folk här säga att McCain-supportrarna inte lika gärna skyltar med sina åsikter, så Obamadominansen kan vara något skev. En vän till mig hade träffat en demokrat som höll på med canvassing (dörrknackning för att fråga om stöd och t.ex sätta upp en valplansch på gräsmattan framför huset) och denne hade sagt att de hus som inte hade någon plansch på gräsmattan det var de som var McCain-supportrar. Men kandidater vars supportrar vil dölja vem de stödjer brukar inte vinna. Doch är ju inte mina spaningar på något sätt statistiskt signifikanta utan bara spaningar utefter resvägen och kommentarer av amerikaner jag talat med här.
Men sedan kommer det till det där med pengar och som väl alla vet vid det här laget så har Obamakampanjen ett massivt övertag vad gäller ekonomiska resurser. Det märks bl.a. genom att jag hört åtskilliga reklaminslag på radion för obama, men inte en enda av McCain. Och Virginia är en swing state i detta val så McCain borde vara närvarande här.
Fytne goes Washington
Jag åker till Washington i dag. Jag återkommer med bloggande därifrån. Jag hoppas kunna delge er många initierade amerikaners synpunkter.
Bl.a. ska jag på ett seminarium på Cato om amerikanarnas fabless för en stark presidentmakt – i landet som gjorde maktdelning till grundtanke. Kan bli intressant. Men det blir inte förrän på kvällen på valdagen på tisdag.
Jag har nog en och annan spaning innan dess. Ska träffa medicinforskare, filosofiprofessor, och besöka think tanken Cato Institute. Och förhoppningsvis många fler intressanta människor från eliten och den politiska klassen.
Och jag tänkte spana lite på hur valproceduren går till, jag har ju ändå varit valobservatör i Ukraina på 90-talet 🙂
Obama drömmer om Clintons fredsår…
Nu ska vi se…
“Det är dags för fred och välstånd som under 90-talet” sa Obama under ett valmöte I Florida I förrgår med Bill Clinton sittades jämte sig på scen.
Krig under Clinton:
1991-2003 Flygförbudszoner i Irak (ärvd konflikt, men Clinton utökade flygförbudszonen 1996)
1992-1995 Bosnien /Serbien (ärvd konflikt)
1993 World Trade Center- bombningen (al-Qaida)
1993 Slaget om Mogadishu (ärvd konflikt)
1994 Rwanda
1998 Ambassadbombningarna I Dar es Salaam, Tanzania and Nairobi, Kenya (al-Qaida)
1999 Kosovo
2000 Jagaren USS Cole (al-Qaida)
Ta i beaktande att George W. Bush I valet år 2000 mot Al Gore lovade att inte engagera sig så mycket i konflikter utomlands. Som alla vet ändrades allt den 11 september 2001, knappt nio månader efter att Bush tillträtt som president. Min slutsats är att USA som världens mäktigaste militärmakt och världens största ekonomi aldrig kan tro att det går hålla sig utanför världens konflikter. Frågan är snarare hur man hanterar sådana.
Clinton drog uppenbarligen sig för att ingripa, men han slapp inte för det. Och är det någon som med facit i hand varit emot att han varit lite mer aktiv i Bosnien/Serbien och Rwanda? En lätt amerikansk division hade kunnat stoppa folkmordet i Rwanda. Ett snabbare ingripande i Bosnien/Serbien hade räddat många liv och kanske gjort att Kosovokriget aldrig behövt äga rum. Och varör såg inte Clinton att al-Qaida var systematiska i sina attacker mot amerikaner och amerikanska intressen? Efter ambassadbombningarna 1998 skickade han ett tjog kryssningsmissiler mot några tält i Afghanistan och Sudan. Det löste inte problemet, men gjorde en massa muslimer sura. Vi vet hur det gick… 11 september…
F.ö. så pågår färre krig just nu, i slutet av Bush-eran, än någonsin. Dick Erixon har skrivit om det här.
Word
Nicklas Storåkers, vd Avanza bank, kritiserar på DN-debatt stabilitetsfonderna som allianspartierna och socialdemokraterna är överens om.
Systemet med avgifter från bankerna till stabilitetsfonden är dömt att misslyckas. /…/ Enligt förslaget ska bankerna betala olika avgifter utifrån vilka risker de tar. Det är dömt att misslyckas. Att bedöma risker inom bankvärlden är oerhört komplicerat. Hade tillsynsmyndigheterna klarat av det hade den rådande bankkrisen inte brutit ut. Det föreslagna systemet kommer inte att hämma spekulativa banker, medan försiktiga banker får betala notan.
Word.
Ohly och Östros pådrivande i bostadsbubblan
Per Tedin på Sydsvenskan kommenterar Per Nilssons rapport ”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?” som jag skrev om här under i går:
En jämförelse mellan å ena sidan Sveriges Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, och å den andra amerikanska Federal Home Loan Mortage Corporation, Freddie Mac, och Federal National Mortage Association, Fannie Mae, har sina poänger.
Men skriver Tedin:
Svenska banker tycks på det stora hela ha visat en viss återhållsamhet också under de senaste årens hausse på bostadsmarknaden. Amerikanska bolåneinstitut har däremot levat under hot om böter om de bedömdes som alltför restriktiva i bedömningen av sina låntagare.
Lägg därtill att Freddie Mac och Fannie Mae innan bubblan sprack stod bakom bortemot hälften av bolånen i USA. Det kan jämföras med SBAB:s andel av den privata bolånemarknaden som uppgår till mindre än 8 procent.
Risken för att SBAB blir ett svenskt Freddie Mac får nog trots allt betecknas som liten. Det hindrar inte att bolånemarknaden förmodligen mår bäst om staten håller sig borta från utlåningen.
Läs Per Tedins ledare i Sydsvenskan här.
Och det finns ytterligare ett problem med dessa billiga krediter som driver upp huspriserna – det blir svårare för fler att någonsin i sitt liv lyckas betala av sitt bostadslån och bli obelånade ägare av sitt eget hem. Allt eftersom konstlat billiga krediter drivit upp priserna.
En politik som leder till att fler får ett högbelånat hem och att färre någonsin kommer att kunna ha betalt av sitt hus – är det en bra politik? Jag tycker inte det. Det är en politik som skapar skevheter på marknaden och det är en politik som gynnar: byggherrar, risktagande med andras pengar i banksystemet och fastighetsmäklare som få mer betalt för att förmedla dyrare bostäder än billiga.
Detta är vad SBABs tillskyndare försvarar.
Lars Ohly vill jag mena har därför exakt 180 grader fel i sin debattartikel från 10 oktober där han om finanskrisen bl.a. skrev:
När staten minskar sitt ägande ökar spekulationsekonomins omfattning. Planerna på utförsäljning av SBAB och Nordea måste därför omedelbart avbrytas.
Vi behöver starka offentliga aktörer på finansmarknaden. Det gemensamma ägandet av Nordea bör därför öka.
Läs Ohlys analys av förslag m.a.a. finanskrisen här.
Och sedan har vi förstås Mona Sahlins ekonomiutbildade skuggfinansminister Thomas Östros som så sent som för drygt ett år sedan protesterade mot alliansregeringens planer på utförsäljning av vissa statliga bolag, däribland SBAB. Jag undrar om Östros fortfarande står för denna sin analys:
TeliaSonera och SBAB är två goda exempel på hur långsiktigt statligt ägande kan bidra till att skapa mycket större värden, såväl ekonomiska som samhälleliga, än utförsäljningens engångsintäkter.
/—/
SBAB är ett välskött och populärt företag med ett starkt varumärke och en kvarts miljon kunder. Men SBAB har också en viktig samhällsekonomisk funktion. Företaget har tvingat fram en rejäl prispress på bolånemarknaden och enligt riksdagens Utredningstjänst har SBAB:s agerande på bara några år bidragit till att en familj med ett 2-miljonerkronorslån sparat omkring 14000 kronor årligen på ökad konkurrens och sänkta räntemarginaler. När SBAB nu säljs ut är risken stor att prispressen försvinner och lånen blir dyrare.
Regeringen ger, trots att mycket stora gemensamma tillgångar står på spel, inte några ekonomiska eller rationella grunder till varför utförsäljningarna nu skyndsamt måste genomföras. Det kan tyvärr komma att stå svenska skattebetalare mycket dyrt.
Läs Östros artikel här.
Tyvärr äger fortfarande staten SBAB och värdet på SBAB lär inte ha ökat i takt med att den bostadsbubbla, som SBAB varit pådrivande för att skapa, nu pyser ut.
”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?”
Jag har i ett flertal bloggposter jämfört SBAB med de amerikanska, statligt stödda och statligt startade bolåneinstituten, Freddie Mac och Fannie Mae. De som är kärnan i sub-promelånekrisen och dess orsak jämte Community Reinvestment Act som tvingar även övriga banker ge stora lån till de med små marginaler.
Nu har Per Nilsson skrivit en rapport om paralellerna med vårt statliga SBAB – som svskaffade topplånet över 75 procent av köpeskillingen, tillät 95 procents belåning och gav amorteringsfria lån – ”SBAB, ett Svenskt Freddie Mac”:
Precis som de krisdrabbade amerikanska bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae har SBAB haft ett tydligt politiskt uppdrag att pressa lånevillkoren på bolånemarknaden. Genom att gå i bräschen för en allt mer frikostig långivning har SBAB bidragit till högre bostadspriser och ett ökat risktagande.
Det är utmärkt att vi får genomgångar som denna redan i samband med att finanskrisen pågår. För tror vi att det var t.ex. ”nyliberal politik” och inte statliga företag och statliga regler för kreditgivning som orsakat sub-primelånekrisen, blir boten lätt värre än soten. Något som Mattia$ Svensson påpekar i den förra bloggposten kanske är fallet.
Läs Per Nilssons rapport här.