Innan Thomas Bodström blev justitieminister och medlem i socialdemokraterna var han advokat. I tidsskriften Liberal debatt 7/98 skrev han bl.a.:

”Det är idag få som talar om att ge vård för de som hamnat snett i samhället. Och den som talar för en mer human kriminalvård stämplas närmast som en naiv och flummig kvarleva från 1960-talet. Detta är en spegelbild av den syn som finns hos de olika partierna.
Antagligen är det mest tabu att tala om att straffen är för hårda när det gäller narkotikabrott. Det vore säkert politiskt självmord att förespråka lindriga straff i dessa fall.”

”Sverige för även en extremt hård kriminalpolitik mot dem som missbrukar narkotika. I västvärlden är det bara Norge som kan mäta sig med oss på den punkten.”

”Kriminaliseringen av konsumtion av narkotika har inte resulterat i en minskning av missbruket utan är mer ett utslag av politisk opportunism. Ingen narkoman slutar att missbruka heroin för att han riskerar att åtalas för det.”

Han företräder uppenbarligan vad som på engelska brukar kallas för ”harm reduction”, som inte innehåller den paternalistiska repressionen som det ”war on drugs” vår regering, likt den amerikanska håller på med.

Det finns tyvärr ingen skillnad i Sverige mellan blocken. Moderaterna lyckades  successivt driva narkotikapolitiken dit vi nu är från slutet av 70-talet. 1978 infördes det offentliga målet, av den dåvarande borgerliga regeringen, att Sverige skulle bli narkotikafritt. För det mellanölsförbjudande vänstersocialliberala folkpartiet gick det givetvis inte annat än att stämma in. Och för centern, som också var starkt influerat av nykterhetsrörelsen var det ett ”storstadsfenomen” som man givetvis lätt kunde vara emot.

Socialdemokraterna orkade inte hålla emot den moderata populismen och den socialt intoleranta paternalismen infördes successivt under 80-talet trots att det var socialdemokraterna som styrde sedan hösten 1982. 1988 kriminaliserades så eget bruk av narkotika.

I centrala moderata kretsar var den allmänna visdomen att ”varje gång Hellsvik är i TV och pratar hårda tag mot knarket, går vi upp i opinionen”. Det var således moderat populism och inte vetenskap och beprövad erfarenhet som låg bakom den moderata opinionsbildningen. Tyvärr orkade ingen sätta emot.

1993 införde Hellsvik och den dåvarande borgerliga regeringen sex månaders fängelse för den som ”knarkat”. I en ledare i Fria Tidningen 12 april i år påpekades att:

”Samma straff kan en person få för grovt sexuellt tvång.”

Hade Polisen lyckats med hundraprocentig upptäckt av narkotikanvändarna, skulle var fjärde gymnasieelev i årskurs två sitta ett halvår i fängelse. Allt enligt DRUGNEWS.NU, d.v.s. IOGT-NTO, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) och Frilansgruppen Rasp. Och vi kan väl utgå från att en fjärdedel av befolkningen rätt långt upp i åldrarna också skulle sitta i fängelse ett halvår då och då.

Nu implementeras ju inte lagen så intensivt, det hade blivit kaos i Sverige om var fjärde medborgare skulle sitta i fängelse att halvår lite då och då. Men det är ändå många som får ett straff för att de begått ”brottet” att själva har tagit en drog (dock undantag för tobak, alkohol och nikotin).

Så jag vill härmed deklarera att om Bodström skulle få socialdemokraterna att driva den linje i narkotikapolitiken han själv drev i sin artikel i Liberal debatt 7/98, innan han blev minister och socialdemokrat, då tänker jag också bli socialdemokrat.