Jag har dragit ungefär samma slutsatser flera gånger tidigare, men i ytterligare en artikel om finanskrisens pekar nu Svenskt Näringslivs chefsekonom på riksbankers ansvar efter att de tillägnat sig sedelutgivningsmonopol:

På 1800-talet fanns i många länder helt privata banksystem. De tryckte egna pengar och hade normalt en hög soliditet för att kunna stå emot förtroendekriser. Det förekom visserligen finanskriser då också – men inte oftare än i dag. Under Sveriges närmare 70 år med ett fribanksliknande system gick inte en enda svensk privatbank omkull. Dessa banker förbjöds fortsätta sin sedelutgivning år 1903, framförallt för att sedelutgivning är en lönsam verksamhet som staten ville lägga beslag på.

När banker inte kunde trycka egna pengar uppstod dock ett problem. I en förtroendekris, när många vill ha mer pengar i madrassen, kunde de inte själva tillgodose efterfrågan. De blev beroende av att Riksbanken snabbt försåg dem med krediter. Så uppstod dagens kontrakt på de finansiella marknaderna. Banker lånar in kort och lånar ut långt. Riksbanken lovar att fylla på när inlåningen från allmänheten sinar.

Därför kan finanskrisen hittills knappast betecknas som ett marknadsmisslyckande. Tvärtom har systemet fungerat ungefär som det var tänkt, med ett undantag. När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers tilläts gå i konkurs spred sig rädslan för att staten inte skulle leva upp till sin sida av kontraktet. Då kom allt i gungning.

Och han fortsätter:

Stater bör självfallet inte driva på kreditbubblor. Den amerikanska staten, påhejad av olika påtryckargrupper, inte minst av den unge advokaten Barack Obama, tvingade banker att ge bostadskrediter till låginkomststagare. Om en bank förmedlade för lite lån i låginkomsttagarområden hotades man med böter eller andra bestraffningar. Den amerikanska bolånemarknaden domineras av två halvstatliga bolånebanker: Fannie Mae och Freddie Mac. Det amerikanska bostadsdepartementet pressade Fannie Mae och Freddie Mac att köpa in mer osäkra bostadslån från andra banker. Enbart under åren 2004-2006 köpte de båda instituten upp sammanlagt 434 miljarder dollar i så kallade subprime-papper. När bankerna märkte att de kunde skicka vidare sina osäkra lån till någon annan spädde det naturligtvis ytterligare på bankernas långivning.

Så gick det också till inför den svenska krisen på 1990-talet. Det var statliga Nordbanken som stod för mest vårdslös utlåning, fick de största solvensproblemen och sade upp mest lån till skötsamma småföretagare – som drogs ner i krisen. Det var också den svenska staten som i decennier hade eldat på en bostadsbubbla med generösa bostadssubventioner.

Läs artikeln i sin helhet här.