RFSUs generalsekretarere, Åsa Regnér, landar nu i den enda rimliga lösningen vad gäller äktenskapens juridiska status – endast statlig borgerlig vigsel juridiskt giltig. Detta innebär inte på något sätt att olika trossamfund inte får arrangera vigselcermonier, bara att det är den borgerliga civilrättsliga vigseln som staten förhåller sig till.

I många andra länder är det redan såhär. Brudparet stannar snabbt förbi hos borgmästaren för det formella och därefter beger man sig till kyrkan (eller var man nu vill utöva religion) för att få den gudomliga sanktionen av äktenskapet – om man vill. På detta sätt bevaras religionsfriheten och alla kan få registrera sig i en småborgerligt dual relation som vill det. Åsa Regnér skriver på SvD Brännpunkt:

Mycket talar för att regeringen kommer att förorda den utredning som i mars 2007 föreslog att alla som vill ska ha rätt att gifta sig med varandra, oavsett könstillhörighet.

Det är bra, RFSU stödjer en förändring som innebär minskad diskriminering av människor beroende på deras sexualitet. En sådan lagändring är bättre än den situation vi har idag.

Men den har också brister. Till exempel föreslås det att kyrkor och andra religiösa samfund, som idag har vigselrätt själva ska få bestämma om de vill viga par av samma kön.

/—/

Den rätt till vigsel som då i praktiken kvarstår för samkönade par är borgerlig vigsel.

Att gifta sig handlar inte enbart om kärlek, det är också en handling som definierar den enskildes civilrättsliga ställning i samhället. Att viga någon är därmed myndighetsutövning. När kyrkan gör det har staten delegerat denna myndighetsutövning.

Att kyrkan och andra samfund i framtiden ska ha rätt att vägra viga vissa människor, bara för att de älskar en person av samma kön, innebär att myndighetsutövningen blir diskriminerande.

Jag resonerar inte lika dant. Problemet är inte att det kan bli diskriminerande om trossamfunden får välja hur de ska förvalta sin mydighetsutövning. Problemet börjar för mig redan ett steg tidigare, nämligen med att religiösa samfund får hålla på med i praktiken utlokaliserad myndighetsutövning. Nåväl, i praktiken innebär mitt och Åsa Regnérs sätt att resonera ingen skillnad.

…ta ifrån kyrkan och andra religiösa samfund rätten att viga folk. Återför myndighetsutövningen till staten, där den hör hemma, och sluta göra skillnad på människor.

Vi kallar det civilrättslig registrering (ja, vi vet att det låter tråkigt och byråkratiskt) och föreslår att det ersätter alla nuvarande former av vigslar, såväl borgerliga som kyrkliga.

/—/

Äktenskapslagstiftningens innebörd idag är inte att reglera förhållningssätt eller värderingar gällande parets kärlek, sexualitet eller samlevnad. Den reglerar endast deras lagliga och ekonomiska skyldigheter gentemot varandra.

Självklart kan de par som efter vigseln vill ha en ceremoni, religiös eller inte, arrangera det efter eget (eller församlingens) huvud. I många andra länder, även där religionen har en starkare ställning än i Sverige, gifter man sig först civilrättsligt för att sedan ha en religiös välsignelseceremoni.

Gudstjänsten, riskornen, festen den lilla godispåsen och stampandet på glas är en privatsak som inte har något med myndigheter att göra.

Vår uppfattning är att många företrädare för de religiösa samfunden skulle välkomna en sådan utveckling. Och vill kyrkan och andra samfund verkligen vara en gemenskap öppen för alla borde de självklart erbjuda alla en ceremoniell välsignelse. Men det blir då en annan fråga.

Jag har alltid undrat varför vissa vill gifta sig i en förening (för det är var trossamfund är, om än en religiös förening) som inte vill att de gifter sig där.